T. 22 2 Ur dagens krönika. En samhällskräfta. Figaro moraliserar! Är det möjligt? Då har också tidens allvar trängt ned till botten af det för ej längesedan så stormande pariserlifvets glädtighet, då har den dystra verklighetens hårda hand bortryckt den hejdlösa njutningens bindel från ögon, skapade att utan ängslan, frimodigt och förtröstanstullt blicka upp mot den sanna frihetens sol. Men ögonen skymmas af tårar och solen har gått in i de åskdigra moln, som våld och tyranni gemensamt bidragit att framkalla på framtidens himmel. Är denna ruelse uppriktig, kommer den från det innersta hjertat af en befolkning, pröfvad till det yttersta och som nu i sorgena bittra ögonblick till fullo inser, huru den i glädjens dagar försummat att inom det verkliga, sedligt rena familjelifvets förädlande sfer förvärfva sig den moraliska kraft, som i farans och motgångens stund tiodubblar den fysiska? Eller är det endast den sminkade kokettens plötsligt påkomna botfärdighet, då adoratörernas flock börjar glesna; hon borttorkar sminket, klär sig i sorgedrägt och ilar till kyrkan för att bikta sina synder, men — i nästa ögonblick uppenbarar sig en ny tillbedjare, bennes blomstringstid är sålunda ännu icke ute, bort med messboken, fram med sminkburken och de luftiga, utringade klädningarne, biktstolens seta lyssnare kunna slumra till domedag, om de skola vänta på den nyss så djupt förkrossade! Sannerligen, vi tro det icke. Denna sorg, denna ånger måste vara uppriktiga, måste komma att qvarlemna sår, som ej decennier skola läka och ärr, hvilka kanske i sekler skola påminna om den tid, då verldens en gång för tapprast ansedda folk ensamt måste strida mot en öfvermäktig fiende. Och de lärdomar, som derunder inhemtats, de pröt ningar, som genomgåtts, skola utan tvitvel tör detta folk bära rika frukter icke minst i moraliskt hänseende. Men huru skall det väl månne gestalta sig bland de folk, som nu fylla verlden med ekot från vunna segrar ? Man har alltid framhållit Paris som osedl ghetens, den fräckt och ohöljdt framträdande lastens förnämsta härd. Finnes det emellertid någon, som dristar för nekasagde samhällsfläckars, proportionaliter, lika stora utsträckning ätven inom vissa tyska städer, exempelvis (dock ej till exempel!) Berlin och Hamburg, af hvilka den förra staden ej eger hälften, den senare ej ens sjettedelen at Paris folkmängd? Berlm och Hamburg ha sina Åmysterier lika väl som Paris haft sina, måhända mera osmakliga och mindre förfinade, det är hela skilnaden, men skola — det blir nu frågan — ej dessa mysterier under den närmaste framtiden urarta ännu mera, bland segerdruckna och under krigets skräckscener förbärdade och förvildade nationer? Hvem vet hvilket land i Europa, som först skall framvisa sitt Sybaris, för alltid dukande under för njutningar och veklighet? .... Det finnes en passion, som, mer än alla de andra tillsammantagna, förmår att undergräfva familjelitvets grundvalar, som i högre grad än någon annan skapar elände och ruin derinom, som hastigare och fullständigare hos individer utplånar aktningen för sig sjelf och dermed äfven för andra, som skapar en onyttig, understundom skadlig samhällsparasit, der det eljest skulle funnits en duglig medborgare. Det är spelpassionen. Nåväl, detta Frankrike, som man fördömt, detta Paris, som man äflats framställa så djupt nedsjunket i immoralitetens dy, är det i detta land, inom denna hufvudstads murar, som de offentliga spelhusen, dessa af staten tillåtna helvetes-nästen florerat och ännu florera? Nej, det är just i detta Tyskland, hvars höga moraliska ståndpunkt nu som bäst lofsjunges af legda eller törblindade innehafvare af det offentliga ordet. Låtom oss ett ögonblick visa er en tafla! Vi inträda genom portarne till ett palats, i hvars peristil ödwjukt bugande betjenter i rikt livr stå färdiga att emottaga våra öfverplagg o. dyl., antingen vi komma blygsamt gående till fots eller vårdlöst tillbakalutade i en elegant phaöton. Genom ettpar sammetskladda dörrar, som ohörbart vrida sig på sina gångjern, komma vi in i en furstligt dekorerad salong, med pelare af mörk, guldådrig marmor och tunga, körsbärsfärgade sammetsdraperier för de kolossala fönsterna. Midtpå goltvet stå tvenne ofantliga bord. Båda äro så tätt omgifna af välklädda grupper af båda könen, att man vid första inträdet och innan man hunnit tränga sig fram bland dessa, omöjligt kan urskilja hvad som föregår vid de mvatjiska horden. Snvelar man måhända bil