Den Öndes besegrare framkallar ur sin med guld späckade börs, blandadt med ett skorrande läte, liknande det från en hastigt kringlöpande snurra. Då och då höras några korta fraser på franska, utstötta af mer eller mindre hesa strupar, derpå rasslet af kort som blandas och utläggas och så åter det klingande ljudet, åter snurrans enformiga läte. Rundtomkring i salen tassa betjenter i ännu elegantare livr än de, som mottogo oss i antichambren; galonerade frackar, hvita halsdukar, strumpor och skor. Vi närma oss borden. Grupperna deromkring utgöras af de mest olika personligheter. Alla sittplatser äro upptagna, till största delen af damer i så eleganta, så extravaganta kostymer, att du ett ögonblick frestas tro att du befinner dig utanför ett af de glänsande caferna vid Boulevard des Italiens — i fordna dagar. Med en blick uppfattar du, hvad som föregår vid de med grönt kiäde öfverdragna, med bankonoter, guldoch silfvermynt öfversållade borden. Man spelar! Vid det ena kritver trente-etquarante sina offer, vid det andra rouletten. IIvilka skilda ansigtstyper, hvilka olika uttryck i dessa ansigten! I de flesta läser du dock denna feberaktiga oro, denna musklernas spänning, som tillkännager, att vinningalystnadens demon stigit upp ur menniskosjälens dunklaste gömma och genom det dimmigaste af alla själens fönster, spelarens stirrande öga, följer Fortunas nyckfulla dans från rödt till svart, från svart till rödt.... Den blonda damen der med de svallande lockarne, hvars chevelyr, hals, armar och fingrar gnistra af juveler och som just i detta ögonblick, förmedelst ett slags elegant räfsa af sköldpadd med guldbeslag, sopar till sig den ena guldrullen efter den andra, är den bekanta Cora Pearl, demi-mondens drottning, som här förräntar — eller förlorar de oerhörda kopitaler, hon lockat ur sina tillbedjares fickor. I hennes närhet sitterfen medelålders spenslig man med bleka, fina anletsdrag, spetsiga svarta mustascher och dito pipskägg, mörka ögon och ögonbryn, fina hvita händer, superfint linne och en mörk kostym af fashionabel snitt. Han synes ej vidare deltaga i spelet, än att efter hvarje drag med en nål genomstinga ett framför honom liggande, med röda och svarta rutor och siffror betäckt kort. Han punkterar, som det heter i spelare-terminologien. Men å ömse sidor om honom sitta tvenne, likaledes svartklädda personligheter med distingueradt yttre; den ene gör på en vink uf sin herre, ty mannen i midten är för ögonblicket bådas herre, insatserna, mottager vinsterna och utbetalar förlusterna under det att den andre antecknar beloppet af bådadera i en miniatyr-annotationsbok. Berg af guld, laviner at bankosedlar strömma in i skattmästarens fickor, sekreterarens ögon lysa af törnöjelse, men den bleke mannen i midten rör icke ett anletsdrag till leende eller missbelåtenhet. Nu böjer han sig ned och hviskar ett par ord i skattmästarens öra. va la banque! säger denne plötsligt; korten läggas upp — den ifrågavarande spelaren håller endast på trente et quarante — några sekunders spänd uppmärksamhet .... dårycker det för första gången till i den bleke mannens ansigte: han har vunnit! Åe jeu est sini pour le soir! ljuder det från förste eroupierens läppar — banken är sprängd, d. v. s. den dagen spelas ej mera vid detta bord, men dagen derpå är kassan åter sylld och innan kort ha nya segrar betäckt det lidna nederlaget och mera till. Den bleke mannen reser sig från sin plats och går ur salen. Hans båda adjutanver följa honom som skuggan följer solen, Mängden ger vördnadstullt plats och betjeuingen, åt hvi ken skattmästaren nådigt kastar en handfull guldmynt, vidrör nära nog med sina nässpetsar den dyrbara Brässelmatjan. Den lycklige spelaren är den bekante panioren Garcia, den Åafundsvärde, som först : Homburg vann 1 million fres och derpå förlorade alltsammans i Wiesbaden, med undantag at några tusen fres. Med dessa begaf van sig tillbaka till Homburg och åter log lyckans gudinna mot honom: nu sprängde han banken tvenne gånger och vann två millioner för att några dagar derefter förlora hvarenda skilling i Wiesbaden. Någon tid derefter greps han på ett hemligt spelhus i Paris — som falsk spelare. Och hvem kan räkna alla de andra offer, som de skördat, de gröna dukarne i Homburg, Wiesbaden, Baden-Baden, Naubeim och hvad de nu heta alla dessa tyska, hvitmenade grifter, utantill glänsande och förföriska, men innantill fulla af de dödas ben? Ännu idag, då krigets fasor sprida så mycken sorg, så mycken jämmer, ej blott inom det olyckliga Frankrike utan äfven till en förfärande grad inom det blifvande lyckliga tyska kejsaredömet, af hvars bästa och ädlaste söner så mången funnit en undangömd graf i fiendeland, fjerran från alla, vid hvilka han varit fästad med slägtskapens, kärlekens eller vänskapens band, ännu i denna stund rasslar rouletten och klingar guldet vid de gröna borden i den tappre stridsmannens stora lädernesland. I sarsma ögonblick som han oförsäradt och undergifvet gjuter sitt blod för, enligt hans uppfattning, en rättfärdig sak, smäller kanhända ett skott vid roulette-bordet i Homburg, aflossadt af någon förtviflad van