Göteborgsposten – 17 januari 1871, sida 3

innehåller någon hotelse eller något förhållande, so; kränker den andras intressen. Det tjenar icke ti att dölja för sig sjelf, att de förändringar, som n föregå i Tyskland, på ett kännbart sätt skakat de makternas jemnvigt, i hvilken Frankrike sedan 181 funnit sin enda säkerhet. Det är derför kejsar N. poleons pligt att söka andra garantier, och det ä blott under förutsättning af att han härom kan b enig med hofvet i Berlin, som han kan vara istån att gifva vänskapsförhållandet med Preussen en var aktig betydelse. Kabinettet i Tullerierna drifve icke af äregirighet att bemäktiga sig landområder och ännu mindre en befolkning af främmande natio nalitet. Frankrikes upprepade förklaringar och oför ändrade hållning under de europeiska förvecklin garne vederlägga hvarje misstanke i detta hänse ende. Om det derför nu måste söka en utvidgnin, af sina gränsor, sker detta brott med hå sigt til dess nationala försvar. I sanning, man bör kunn: inse, att i den makttillökning, Preussen erhåller icke blott genom ansenliga territoriela annexioner. utan ock genom en politisk organisation, som skal göra det enväldigt i Tyskland, ligger en allvarsan fara för det franska territoriets säkerhet och att den kejserliga regeringen bör finna sig uppmanad att begära motsvarande fördelar. Emellertid visar sig en kombination af annat slag, som kan leda till samma mål, utan att stöta på liknande hinder. Det Frankrike åstundar är ett skydd för sina gränsor. När det icke har något att frukta af sina grannars öfvervigt, skall det låttare kunna vidmakthålla ett vänskapligt förhållande till dem. Det bästa medlet att åvägabringa ett dylikt resultat skulle vara: att mellan de båda makterna inrätta en neutral stat, omfattande de tyska landsträckorna på den venstra Rhenstranden, hvilken sålunda skulle omöjliggöra hvarje förveckling eller tientlig beröring mellan Frankrike och Preussen. Bildandet af en sådan stat skulle, i det den aflägsnade ett grannskap, som lätt kunde bli farligt, tillåta Frankrike att afstå från territoriela ersättningar och att följa en politik, som är mera öfverensstämmande med dess regerings principer och böjelser Enropa skulle med tillfredsställelse se, att orsakerna till en strid mellan två stora folk definitivt blefve aflägs nade med tillhjelp af en Organisation som står i harmoni med den anda, som ledt till bildandet af det moderna Schweiz och Belgien. Denna nya stat skulle i Rhenprovinsens, Rhenhessens och Rhenbaierns likstämmiga folk, i territoriets afrundade form samt inneränarnes mängd och rikedom ha utmärkta förhoppningar om att blifva en mäktig stat, då en af de närgränsande makterna garanterat en ständigvarande fred, och således kom att värna den från hvarje yttre fara. Preussen skulle, utan att komma i strid med de principer, i hvilka det söker sin styrka, kunna gå in på bidandet af en sjelfständig tysk stat, som i politiskt hänseende vore skildt från det nya Tyskland det ämnar skapa, men som förblefve i intellektuel förbindelse med detta stora rike. De territorialvinningar, det förbereder sig på att skaffa sig i de af dess vapen besatta länderna erbjuda det materiella kompensationer, som rikligt skola ersätta den landafträdelse, det å sin sida måste göra, och den tillväxt, som dess samlade makt derigenom skulle få, skulle desto heldre kunna tilllåta det, att utan någon skada gå in på ett sådant utbyte, kort sagdt, den kombination, hvarom här är tråga, som är hederlig för båda parterna, förenlig med af de två allierade makterna följda principer, eubjuder det verksammaste skydd för Frankrikes och ysklands ömsesidiga intressen. om Frankrikes nskap är af någon vigt för kabinettet i Berlin, bör det undvika att låta dessa nämnda offensiva ällningar inkomma i det fruktansvärda militärvälde, huaröfver det skall komma att råda och hvars ut sträckning till Frankrikes gränsor, sådana dessa blitvit bestämda genom traktaten af år 1815, skola vara eständigt hotade. Den franska nationen, som drif es framåt i känslan af att göra något för egen saserhet, skall snart uppresa sig emot denna hotande ara, och regeringarnes återhållsamhet skall icke ara istånd till att tygla den passionerade afundsjuka, om skulle drifva de två stora nationerna mot hvarndra. Detta system motsvarar således de båda länlernas behof; det hindrar dem från att öka den frensiva styrkan, som skulle bli förstörande för dem åda, och skulle resa en mur, som för beständigt flägsnade hvarje hotelse och fara för deras allins,