Göteborgsposten – 17 januari 1871, sida 2

— Utan tvitvel samme man. — Åh, han är ju då en skicklig skulptör, en Praxiteles i träd. De ha valt ett vackert föremål för sitt krut, en arbetare som gör heder åt staden. En svag rodnad af tillfredsstäld stolthet färgade för ett ögonblick Henrys bleka kind. — Doktor, skall jag lefva för att fullborda bysten? sade han. — Både den och hundra andra byster, om ni lyder mig. Saken är den, mr Cheetham, att denne unge man ej lidit någon kroppsskada, men hans nerver ha blifvit allvarsamt uppskakade och ju förr han blir aflägsnad från denna plats, desto bättre. Der står mitt åkdon vid porten. Sått honom deri, jag skall föra honom till sjukhuset. — Nej, sade Little. Jag vill ej bli ditförd; min mor skulle få höra talas derom. — Vill ni således att er mor ej skall få veta om händelsen? — Ej för allt i verlden! Hon har haft tillräckligt många sorger. Jag skall tvätta mitt ansigte och köpa wig en ren skjorta, så att kon ej behöfver märka att nåägon olycka drabbat mig. Det skulle döda henne. Doktorn betraktade honom med beundran. — Ni är en bra yngling. Jag skall hjelpa er ur detta bryderi, jag skall hjelpa er att slå blå dunster i er mors ögon. Om ni infioner er hos henne med dessa skråmor i ansigtet, skall hon se att ni varit ute för något äfventyr. Följ derföre med mig hem.