Göteborgsposten – 16 januari 1871, sida 2

skräföreningarne, blef mia hustru hotad med att jag skulle bli hemburen liflös. Men det var bara skrämskott. De hota femtio gånger under det de handla en. — Jag vill ej riskera det. Matt eget lif kan jag sätta på spel, men hentes — aldrig, mr Cheetham ! — Naväl, sade mr Cheetham, hon är ej i någon fara, så länge ni håller er atliigsnad ifrån henne. De skulle kunna kasta in en af sina petarder genom fönstret om ni vore der; men annars aldrig. Nej, Little, sådana uslingar äro de ej. De kunna spränga ett hus för att komma åt sin antagonist; men först skaffa de sig alltid visshet om att han är der. Biyne tillkallades och bekräftade detta. Med stor svårighet öfvertalade de Little att stanna qvur hos dem, tills öreningarne fällt sitt utlåtande, samt under tiden torttara med sina besök till huset på kulten vor ÅWoodbine Villa. Hav lemnade dem och begaf sig ut i staden. Snart vek han at från hufvudgatan och kom en stund derefter ut på fältet, öfver hvilket hun begaf sig in i den närliggande skogen. Han kom snart till ett vattenhjul, ofvanror halket Jug en da m, som efter att ifrån borjan ha varit kvustgjord med tiden förändrat utseende, så att den nu likn do en vacker insjö. Vatterhjulet var gammalt och ftortallet, men såg pittore-kt ut, och de små trädgardsanläggningsrne och byggnaderna omkring insjön hade ett fridtullt utseende. — Oh, hur lycklig måste ej den arbetare vara som här far ha sin verksamhet! tänkte Little. Jag, olycklige,