Göteborgsposten – 14 januari 1871, sida 2

Från Stockholm. Montanska mordet. Advokatfiskalen Montans nörderska Josefina Katarina Eklund, hvilken genom Svea hofrätts utslag blifvit dömd till lifstids arbete, nar i Norrköpings straffangelse, der hon blifvit inagen för undergående af sitt straff, förklarat att won inför Stockholms rådhusrätt ej afgifvit sanningsenlig berättelse angående otvannämnde brott och att non derföre önskade göra åtskilliga tillägg. Vid med henne derefter anstäldt förhör berättade Josefina Iklund, att hon ej, såsom hon förut uppgifvit, ensam begått brottet, utan att hon vid detsammas begående varit biträdd af den numera för stöld häktade drängen Gust. Hedelin, med hvilken hon ett par år varit bekant. Denne hade först uppmanat henne till mordet, hvarpå hon förut aldrig tankt, hvarefter de gemensamt uppgjorde planen för dess utförande, hvari Hedelin tog den verksammaste delen. Sedan Josefina Eklund för Hedelin omtalat, att hon stått i förtroligt förhållande till Montan, men att detta förhållande blifvit brutet, hade H. uppmanat henne att åter söka komma i beröring med Montan för att mörda honom och derefter plundra liket, hvilket skulle blifva lönande, emedan Montan ansågs alltid vara försedd med stor kassa. Något vidare samial om Montan föreföll ej samma dag dem emellan. utan skildes de åt. Sedan Eklund Tisdagen d. 22 Mars sistl. år träffat Montan och med honom aftalat om ett möte påtöljande afton å samma ställe som förut, i buset nir 8 vid Östra Beridarebansgatan, hade hon omtalat detta för Hedelin, hvilken hon sistnamnde dag etter öfveren-kommelse råkat hos Lovisa Eriksson i h nr 9 vid Kuugsholmsbrogatan. Här hade de mare öfverlagt Om sättet för mordet, hvilket Ekluud ansett bäst kuuna utföras medelst strypning. Då Montan och Josefina Eklund begåfvo sig till huset i hvilket mordet skedde, följde Hedelin på kort afstånd efter, och då de gått in i rummet stannade han i förstugan. Josefina Eklund, som sate sig emot att ljus tan i rummet, gick under någon forevänning til dörren, hvars regel blifvit tilldragen af Montan. Hon fråndrog regeln och ställde dörren på glänt, förvissande sig dervid om att Hedelin stod qvar i sörstugan. Då ögonblicket ansågs lampligt, inkom Hedelin, som förut på aftonen af henne emotdet snöre, hvarmed mordet skulle verkställas hvilket snöre hon bekommit af sin far, samt smög sig fram öfver golivet till sofrändan, der han kastade snaran om halsen på Montan, som i detsamma sökte resa sig upp, men hejdades derifrän derigenom, att Eklund med sin högra arm drog bonom tillbaka i seti; h fan, hvarvid han hördes ropa: llerre Jesus, Anna! M. sprang i samma ögonblick upp från soffan med snöret om sin hals, hvarefter Eklund skyndade fram och reglade till dörren. Hedelin hade emellertid så tilldragit snöret, att något vidare ljud ifrån Montan icke afhördes, och sedan de gjort sig förvissade om att hon var död, plundrade Hedelin liket, i hvars fickor funnos och tillgrepos ett ur med vidhängande kedja at guld, en skinnpung med inneliggande 10 rdr i penningar samt en ny ekelknippa, hvilka per sedlar af Hedelin instoppades i Eklunds klädnings ficka. Att något mera penningar funnits hos den döde, hado Eklund hört utaf Hedelin, som yttrat, att ban för sig behållit de lösa papperspenningarne, I N hvilka han dock påstått icke hatva utzjort något större belopp, utan att dock närmare angit:a siffran. Härefirer afl ade de sig, Hedelin först och derelter Iklund, som väl tillaste dörren efter sig. Vidare förklarade Eklund att anledningen till mordet ej varit hämnd för af Montan svikna löften, utan att de förötvat detsamma för au genom tillereppet af penningar eller deras värde söka försk: I sig medel till bestridande af kestnad för resa til Amerika, der Hedelin och Eklund ämnade ingå ak tenskap med hvarandra; och hade deras afsigt tillika