Göteborgsposten – 13 januari 1871, sida 3

150 granater; karematterna, som man trott bombfria, blefvo genomskjutna och srån kl. 8 på morgonen till kl. 6 e m. föllo omkring 2000 projektiler på vallarne, eskarpen och kontraeskarpen. Med afseende på manspillan har denna eerhörda eld, med hvilken den vid Sebastopol knappt kan jemföras, dock ästadkommit föga skada. 3 eller 4 matroser sårades och ett olyckligt skott sårade 6 personer, hvilka befunno sig i samma kasematt och tillhörde nationalgardets frivilliga artillerister. Det är i ett så häftigt, så energiskt bombardement en viss känsla at något oundvikligt, som förskräcker till och med den modigaste menniska. Ingen, äfven de mest krigsvana soldater, kan säga, att han pröfvat en sådan eld, som Rosny, Noisy och Avron varit utsatta för, ty det är ett nytt slags krig, med nya projektiler, och derför äro äfven intrycken och verkningarne nya. Det är rörande att se matroserna, som i tre hela dagar varit utsatta för denna förfärliga eld, vara så bestämda, påpassliga, lugna och beredvilliga, som de äro. I går morse hade vi demaskerat ett starkt batteri, som bestryker hela Bondyskogen jemte vägarne dit. Preussarne synas vara allvarsamt oroliga öfver verkningarne af dessa svåra kanoner. Preussen och Österrike. För någon ud sedan a sinde v. Bismarck en depesch till Wien, hvari han underrättade Österrikes regering om cet nybildade tyska förbundet, genom hvars tialblifvande Pragerfreden förklarades upphätd, och uttalade den önskan, att det tyska kejsardömet skulle bli vänligt helsadt af Österrike-Ungern, hvilka, han hoppades skulle träda i vänskapligt förhällande till detsamma. Man afvaktade naturligtvis med stor nyfikenhet Österrikes svar, ehuru man på förhand väl kunde inse, att det ej hade mer än ett val: neml. att med den tacksammaste min i verlden emottaga den framsträckta handen och förbindligt trycka den. Det har äfven v. Beust gjort i en depesch, hvarur vi meddela här ett utdrag. Vore närmandet fullt uppriktigt, skulle det onekligen beteckna en sardeles vigtig politisk tilldragelse. Det återstår att se hvad tramtiden har i sitt sköte. Det är i sanning icke formella tolkningar, icke materiella rättskraf, som vi i närvarande stund anse önskliga att göra till föremål för diskussionen. Vär uppfattning lutar snarare till att betrakta Tysklands enhet under preussisk ledning som en akt af historisk betydelse, ett saktörhållande af första rang i Europas moderna utveckling och derefter att bedöma det förhållande, som skall utvecklas och befästas mellan den Österrike-Ungerska monarkien och den nya statsbildningen vid våra gränser. Från denna ståndpunkt är det mig en stor tillfredsställelse att redan nu kunna bekräfta, att inom alla regeringskretsar i Österrike-Ingern råder den upprigtigaste önskan om att söka de bästa och vänskapligaste förbindelser med den mäktiga stat hvars grundläggning nu som bäst upprättas. Denna önskan har sin rot i den fasta öfvertygelsen, att ett fördomsfritt öfvervägande och bedömande af ömsesidiga behof, blott kan utöfva en den gagneligaste och mest välgörande verkan på båda rikena, komma dem att enas i fred och att i verksam förening arbeta på nuvarande och framtida frågor. Icke utan berättigaet förtroende våga vii detta invecklade ögonblick se ett vidt fält öppnadt för så lofvande utsigter, ett fält på hvilket gemensamhet i vilja och hananng för båda rikena kan blitva en pant på blifvande endrägt och Europa en borgen för en varaktig fred. Med djup tillfredställelse känna vi äfven, att dessa den Österrikes-Ungerska befolkningens åsigter ega en hög vän och beskyddare i H. Maj:t kejsarens och konungens, vår allernädigste herres person. Högst densamme vill med fritt och upphöjdt sinne icke uppfatta de lysande minnen, som i scklernas arorika historia förbundit hans dynasti med det tyska folkets öde, på annat sätt, än med de varmaste sympatier för detta folks ytterligare utveckling och med den oförbehållsamma önskan, att det i det nya statsskickets form må finna en sann borgen för en lycklig och välsignelsebringande tramtid, såväl för egen välgång som för den lyckliga med honom genom historisk tradition, språk, seder och lagar på ett så mångfaldigt sätt beslagtade kejsarstaten.