Göteborgsposten – 13 januari 1871, sida 1

mi 8 c—c————— han med mera humanitet sökte vederlägga, än ja; hade väntat. Han iramstäilde för mig Preussen planer, sedan kriget slutats, och i dessa ingick at Preussens första ansträngningar derefter sku le g. ut på att blifva lika mäktigt på hafvet, som det n är till lands. Preussen, sade han, måste blifva e: mäktig sjömakt. Att det redan är på god väg atl blifva det, framgår af den franska eskaderns truk tan att inlåta sig i någon affar n.ed våra krigsfar tyg i Nordsjön. Vid ett blirvande fredsslut skal Preussen på ett eller annat sätt blitva egare af fran ska krigsfartyg och vi skola äfven sjelfva bygga så dana fartyg af stora dimensioner. Men hvad vi icke på Tysklands kuster kunna åstadkomma är en tillräckligt stor och säker hamn för vår örlogsflotta Dertöre hafva våra blickar fästats på Karlskrona. Jag kan ej neka till, att då detta ord uttalades steg mitt blod våldsamt uppåt hufvudet, och jag yttrade med all den styrka jag förmådde, att ingen makt i verlden kan förmå oss att afstå Karlskrona. Nej, jag antager att ett sådant förslag skall i början möta allmänt motständ-, yttrade han så fogligt att älven det harmade mig. Jag kommer ifrän Karlskrona, der jag vistats några dagar och en af naturen ypperligare danad örlogshamn har jag icke kunnat tänka mig. Men Sverige har ju icke hittills förmått förse den med ett tillräckligt försvar oeh saknar ju materiella utvägar dertill. Med några millioner rdr uträttas nu för tiden så litet. Vetskapen derom skall underlätta antagandet af vårt anbud att få köpa det för oss absolut behöfliga etablissementet. Omöjligt, utropade jag med hetta. Ja, inte kan ett sådant köp uppgöras på några veckor; men om Preussen skufle bjuda eu samma som motsvarar Sreriges i Tyskland upptagna lån, så tror Jag att ni skulle reflektera till förslaget, ty vi känna Ju af edra tidningar och edra folkrepresentanters yttranden att Sverige är fattigt och tryckt af en stor skuldbörda, och att kunna befrias från den genom att afstå en hamn, som ni ej kunna förse med tillräckliga försvarsmedel, vore ju en ren välgerning. Jag kan försäkra er heligt, yttrade jag med allt det allvar jag förmådde under tillbakahållen harm, att Sverige för intet pris skall afstå en tumsbredd till Preussen, eller till någon annan makt.Det vore obehagligt om Preussen nödgades anlita strängare medel, sade den gamle mannen, men Preussens politiska bana är utstakad och den måste fullföljas. Ryssland ser vida heldre att vi förvarfva oss Karlskrona, än om England skulle taga Gotland, ty vi och Ryssland måste hafva Östersjön ensamt. Det kan ej vara med våra intressen förenadt att utstracka vårt välde i Sverige vidare än till Karlskrona, men dermed omöjliggöra vi äfven danskarnes återvinningsplaner rörande Slesvig och derpå lägga vi äfven stor vigt. Jag märkte huru blodet svallade i mina ådror, och då jag fruktade att förgå mig mot denne främling, så töredrog jag att när bantåget stannade vid Nässjö gå ur kupån och taga plats i en annan. Vi sammanträffade åter på bangården i Jönköping, men helsade. blott på hvarandra. Han och bans föb--i gare fortsatte resan till Gotevorg. Åtskilliga nekrologer har jag under loppet af flera år skrifvit, dock aldrig öfver någon tidning ;. men hvartöre icke också det? Eit sådant tlitälle erbjuder eig emellertid nu, och nvarföre ej begagna det, när Stockholms Posten med sistförlidne nyårsafton slutade sin bana. Icke ens denna tidnings motstindare — och sådana har dea halt af flera slag och af olika skäl — ha bestridt att den redigerats med stor talang, och det kunde val ej heller gerna bestridas, då det ej var någon hemlighet att de flesta ledande aruklarne författades al så utmärkta män som her Bergsted ocn Wa lonberg. Deremot anmäcktes, naskan klandrande, att bladet, då dess upphörande nalkades, utvecklade ven viss, snart sagdt konvulsivisk Usaktignet; men jag töres :äller mig att om än denna reproche, uttalad at tidningens eftertefvande kolleger, är förklarlig, ull och med ursäktlig, så torde den icke delas af tidningens läsare, och allmänheten torde sannolikt önska att alla tidningar måtte angripas af samma konvulsiviska hfaktighet. Det har äfven anmärkts, att StockholmsPosten velat framhålla Första kammarens förtjenster; men jag erinrar mig dock att å skilliga af dess medlemmar tagits under sträng upptuktelse, och det kan väl ej nekas att Första kammaren är lika berättigad till erkänsla för sin fosterlandskärlek som Andra kammaren, hvars extravaganser på det parlamentariska området åtojutit dels uppmuntran, dels öfverseende i andra tidningar. Deremot kan ej bestridas att Stockholms Postens ton — detta ord taget i vidsträckt bemärkelse — icke varit på det sätt anslående, som den stora allmänhetea under en lång följd af år blifvit vand vid, och att den, för att begagna ett yt:rande af en aktad och erfaren publicist, icke yttrat sig endast för att göra ljud. Märkligt är, att under det St.-P:n förfäktat samma politiska och sociala grundsatser —