Göteborgsposten – 12 januari 1871, sida 3

har sjelf bibehållit sina egenheter och vanor i trots Sstraxt och obetingadt hans parti — det är ju han gor nyttigt och rimligt, men tant Kasper uttömmer nya lilla Jag ej åläggas någon sjelfförsakelse. Han af hela verlden, hvarföre skulle ej då hans -fortsättning äfven fortsätta dem? Han har till den grad uttömt sig i sympati för barnet, att han ibland förgåter att gossen är ett barn och icke ett pensioneradt hofrättsråd och under denna glömska berättar han för honom historier och inplantar i honom lärdomar, som lämpligast passa för äldre herrar och pensionister. Tant Kasper har i sin ungdom varit en morsk pojke, nu har han ej sjelf längre tillfalle ajt morska sig, då ingen har att befalla öfver honom, men genom sitt andra Jag, lille Adolf, fortsätter han sitt trots mot allt, som förbjudes eller nekas gossen. Fadren behöfver blott att säga om något, som sonen önskar få: edet är för dyrt! vips är tant Kasper framme och köper det åt honom. Hvarje gång barnet beklagar sig öfver en förment orättvisa eller kränkning tar den kära han-tanten sjelf som i den lilles person blitvit förorattad. Föraldrarne kunna ej mäta sig i striden med denna sarliga tant, ty de ha endast förmåga och lust att uppfylla gossens önskningar, så länge dessa afse nåalla sina tillgångar på att tillfredsställa honom i det öfverflociga, onyttiga och orimliga — hvilket oftast faller inom ett barns varmaste önskningar. IlIvad under deriöre att barnet allt mer och mer går upp i honom och skiljer sig från föräldrarne! Så långt Erik Bögh! Sanningen, om också, med satirens berättigande, något färglagd, i ofvananförda skildrivg ur det innersta familjelifvet, torde, dessvärre, ej kunna bestridas — men, det synes oss dock, som om skildraren tillmätt allttör stor verkande kraft åt de oberättigade, på samma gång vi dock frestas påstå, att samma undfallenhet, samma beskedlighetsmakeri, samma spel bakom ryggen ej alltid är främmande för det äktenskapliga, uppfostrande lifvet, för de berättigade, för den ene maken mot den andre. Inom en större barnskara finnas, deraf torde måvgen, som läser detta, ha en egen erfarenhet, oftast favoriter, fadren har sin och modren sin. Barnets öga ser skarpare och mera opartiskt, än till och med det i lifvets stormar mest härdade; orättvisa och medhåll upptattar det med den ännu oförfalskade renhet i omdöme, som tillhör det oförderfvade barnasinnet. När ett fult och dumt barn — båda delarne kanhända ofta i följd af vanvårdnad eller ännu mera djupt liggande orsaker — ser sig tillbakastött, då det förtroendefullt och kärlekslängtande närmar sig föräldralamnen, eller hårdt tillrättavisadt, svängt agadt för en förseelse, som på sin höjd förskaffar en vackrare och qvickare bror eller syster ett halft försonande: alltid är du ute på odygd, din slartver! då — ja, då kanske det stackars, lilla misskända barnet afundas de små muntra, lifliga kycklingarne, hvilka alla följas med samma kärleksfulla blick från modersögat och ändå är modren endast en simpel — höna. Det är utan tvifvel menniskohjertats finaste strängar, som här beröras, ett missljud i detta fall kan bli en disharmoni för hela lifvet och mången kan med detta eko från sin barndoms störda tempelfrid gå ut i verlden utan den innerliga kärlek till hemmet, till dess hänsvunna sfrojder, dess ärsda välsignelser, som oftast skapa de mest samhällsnyttiga menniskor: mån och qvinnor! Slutade ferier! Nytt arbete i hemmet och i skolan! Viljen I föräldrar, som älsken edra barn och I barn som älsken edra föräldrar, låta oss till slut tala till er genom tvenne af värt sosterlanas ädlaste tänkare? Så talar den ene, Esaias Teyner: Viljen I veta hur skolbarnets genius ser ut? Han är hvitklädd, ty hvitt är oskuldens fårg och barnets genius är oskyldig. Men hans hvita drägt är en pretexta, med ett bräm af purpurrödt; ty rödt är blygsamhetens färg, och barnets genius är blygsam. Han står med lutad panna, ty den sänkta pannan är lydnadens symbol, och barnets genius är lydig. Och när han blickar opp, då stråla kärlek och förtroende ur hans ögon, ty barnets genius tror blindt på den han älskar och vördar. Och i sin ena hand bär han griflel och minnesbok, som äro flitens tecken, ty barnets genius är flitig, och i den andra håller han en törnrosknopp, hoppets sinnebild, ty barnets genius är förhoppningsfull och lifvet bär både rosor och törnen. Ack, huru lyckliga ären icke I, som ännu lefven i barndomens verld, lyckliga äfven derigenom, att I ej ens anen, huru det kunde vara annorlunda. Ännu ligger det onda, likt en blindfödd lejonunge, och slumrar i ert bröst. Men, när han vaknar och ryter, då gäller det kraft och mod att tygla honom, om I ej viljen sönderslitas af vilddjuret. Och den kraften, det modet måsten I grundlägga i skolan, ty menniskan bildas icke styckevis och striden mot okunnighet är endast en öfningslek, en förberedelse till striden mot sitt eget hjerta! — — — Och så sjunger Karl August Nicander: Lifvet förgår som en flod. På dess bölja Aldrarne fly eller dränka sig der. Alla dess svall och dess störtningar följa: Föras och veta ej rätt hvart det bär. Ungdomen står, som en blomma och tjusar Stilla på stranden, som först henne bar, Böjer sig undan för böljan, som brusar, Speglar sig tyst i den våg, som är klar. 31 d Härligt är endast det unga och rena: Skönaste fröjden är oskuldens fröjd, Ungdomens oskuld eröfrar allena Lifvets förklarade, strålande höjd. Ljutvaste drömmen om sällhet och ära, Kronan af litvet, o Ungdom, är du. m MYR RN