Göteborgsposten – 12 januari 1871, sida 1

— — öW—— ——— — undran. IIittills hade hon i likhet med många andra söreställt sig, utt, om en manlig hand äfven vore starkare, en dvinnas dock voro lättare. Men nu säg hon samma band, som hade börjat hugga ut bildens grötre konturer, arbeta med mejseln så säkert och så utsökt fiut, att hon sade till sig sjelf: — lugen qvinnlig hand skulle kunna vara så säker, och på samma gung så fjäderlätt som hans. Resultatet var lika beundransvärdt som arbetet. Men när käriek och skicklighet ingå förbund med hvarandra, kan man vänta sig ett mästerstycke. Henry arbetade på bilden fyra eftermiddagar — de lyckligaste i hans lif. Men vackra arbeten och angenämt tidsfördrif tyckas synnerligen utsatta för afbrott. Just då det ena ögoubrynet med mästarhand hade blitvit afslutadt och när Jael Dence hade vant sig att betrakta Lördag och Mandag såsom de enda verkliga dagar i veckan, inträffade plötsligen en Lördag utan att Little infann sig. Jael var orolig. Grace var heller ej belåten, men gaf sig tillfreds med att vänta till Måndagen. Måndagen kom och gick, men ingen Henry Little: Jael började att sucka, och efter tvenne veckor, under. hvilka Henry ej infunnit sig, kunde hon ej beherrska sig längre. — Med er tillåtelse, miss, skall jag gå till det ställe der han arbetar. — Der han arbetar? Hvem? frågade Grace med tillgjord förvåning,