Göteborgsposten – 11 januari 1871, sida 2

utgångspunkten för en ny gruppering al de europeiska makterna. Opinionen i Baiern. Ehuru något tvifvel om, att Baierns riksråd slutligen skall antaga konventionen med det öfriga Tyskland, icke gerna kan finnas, fornimmer man dock derifrån röster, hvilka med mera köld, än i öfriga de lar af det stora fäderneslandet, bedöma förhållandena och kritiskt granska Preussens utvecklingssätt på det ötriga Tysklands bekostnad. Så yttrade t. ex. prins Ludvig, konungens kusin, d. 29 Dec, i riksrådet följande, hvilket må anföras såsom betecknande en viss opinion: Vid emröstningar öfver fördrag brukade annars alltid trenne vägar stå öppna: fördragen kunde modifieras, antagas eller förkastas. Men i afseende på förbundsfördraget förelågo blott de båda sista vägarne, för den första fanvs det ej mera någon möjlighet. Han kastade dereftet en återblick på de tyska enhetssträfvandena och visade, att Preussen aldrig varit redo att sjelf göra ens små uppoffringar, under det att det nu fordrade stora uppoffringar af de andra tyska staterna, och att Baiern år 1866, oaktadt de mest lockande anbud af Preussen, trofast uppfylde sina pligter mot förbundet, medan Preussen ingick förbund med utlandet och revolutionen. Freden dekreterade Tysklands sönderstyckande, och Preussen upprättade det nordtyska förbundet samt körde det med hårdt åtdragna tyglar. Då Frankrike förklarade Preussen krig, ihagkom Baiern åter sina nationala pligter och var den törsta stat, som lofvade sitt deltagande i kriget. Dermed var äfven hela Sydtyskland vunnet, och det kunde ätven anses för den största seger, Preussen vunnit. Med stora och berättigade förhoppningar motsåg man i Baiern en vedergällning, för de gjorda tjeusterna. I stället för åctta haåc man HU framlagt CW fördrag, svin ålaue landet nya, tunga bördor samt beröfvade kronan och folket väsentliga rättigheter, icke för att öfverilytta dem på hela det tyska folket, utan blott för att gifva dem åt presidialmakten, d. v. s. till konungen af Preussen, — ett fördrag, som gaf denne ensam rätt att förklara krig, sluta fred och allianser, som ej tillstadde Baiern någon delaktighet i utnämnandet ar förbundets embetsmän, som nastan uteslutaude lade ledningen af de militära angelägenheterna i Preussens hand och icke gaf de särskilda staterna något skydd mot presidialmaktens öfvergrepp. Fara var onekligen, att det tyska riket kunde begagnas för särskilda preussiska ändamål, för dynastiska fördelar. Dessa preussiska bestämmelser hade man kunnat undvika, om Baiern vid krigets början uppställt vissa vilkor. Det var otvifvelaktigt, att Preussen, som Baierns bistånd då låg om hjertat, skulle gått in derpå. Tal. sade sig icke desto mindre vilja rösta för fördraget, fastän det skedde med tungt hjerta; han erkände neml. en öfvervägande fördel ligga deri, att partihatet upphörde, att tullföreningens fortsatta bestånd betryggades, att den största delen af Tyskland förenades — tyvärr saknades likväl ännu det tyska Österrike, Schweiz och Nederländerna(!) — och att härigenom vägen banades för ett närmande mellan Österrike och Preussen. Slutligen uttalade prinsen under stor rörelse på de starkt fyllda åhörareplatserna den önskan, att ministören skulle, för att göra de nya bördorna dragliga, vara betänkt på en skattereform, och att den dessutom skulle vid de, såsom han hoppades, snart förestående fredsunderhanålingarne begära en bålydande omräådestillökning för Balern. Till en sådan vore Baiern berattigadt, icke allenast såsom ett ekännande af gjorda stora tjenster, utan äfven för betryggandet at dess eget bestånd; ty ju större Baiern blef, desto säkrare vore det emot att behötva uppgå i Preussen och desto bättre skydd och understöd kunde det äfven gifva de andra tyska staterna. hvilka befunno sis i en liknande ställnino