lemmar af en svensk samilj, hvilken sedan slutet af förra seklet varit derstådes bosatt och som städse bibehållit förbindelse med u oderlandet på samma gång den i det främmande landet förvärfvat sig aktning och anseende. Donna deras dubbelställning har naturligtvis varit af nytta för moderlaudet och ätven för Norge, och denna nytta torde ej böra upposlras för att tillfredsställa en nuorsk etiketisfordran. Vår nuvarande generalkonsul i Danmark har, om vi ej misstaga oss, redan innan utnämningen till sin nu innehafvande befattning varit ett slags unionel atjensteman. Efter att först hafva tjenstgjort inom svenska kansliet, fungerade hin såsom sekreterare vid det då af ovensk man innehalda ståthållareembetet i Norge. Den insigt, han sälunda förvärfvat i båda ländernas inre förhållanden, torde hafva gjort honom särskilt lämphg till en post sådan som han nu bekläder, utan afseende derpå att han tillfälligtvis till tödseln var svensk, Ett förhållande, likartadt med det vi up bgifvit om konsulatet i Tunis, tro vi, ehuru vi ej äro derpå fullt säkre, förefinnas för Alicante och möjligen någon mer at de platser Morgenbladet? uppråknat. De svenskar, hvilka bekläda ifrågavarande befattningar, hafva vidare vanligen innan utnämnaingen till sina poster antingen varit framstående affärsmän på plat-en eller ock iunehaft mer eller mindre unionella tjenster såsom konsulatssekreterare e. d. De fleste norrmän deremot, som t. n. äro svensk norska kousuler, hafva ullryggalagt en rent norsk tjenstemannabana. Man fioner sålunda en f. d. norsk borgmästare (nuv. konsuln i Alexandria), en f. d. fuldmegtig (Barcelona) och en sjöofficer (Archangel) vara till ifrågavarande svensk-norska embeten utnämnda. Vi tadla icke deita. Vi tro att förtjensten bör uppsokas hvar den finnes och, i enlighet med hvad vi ofia förut uttalat, anse vi det fördelaktigt att våra kommersiella representanter icke ega enskilda affärsintressen. Men säkert är att vederbörande skuile göra svårigheter vid att utnämna dylika aspiranter från vårt eget land, och vi sluta deraf att det ord, som Norges Indre-departement uttalar, faller tyngre i vågskålen än våra egna myndigheters. Vårt förnämsta skäl mot Morgenbladets argumentat on är emellertid det otvan anlörda att all befordran bör ske efter förtjenst, och vårt unionella förhållande skulle bli odragligt, om denna grundsats måste vika för tillfredsställandet at tomma otikettssordringar. Vi ha så mycket mer funnit oss törplgiade att älven med fakta söka bemöta Morgenbladets upp sats, som denna tidning annars utmärker ries för ett opartiskt ,bodömando af då ur dyella törhållandena. När dylhka beskyllningar kunna framkomma trån detta håll hurudane skola icke då de vara, hvilka ur denna synpunkt riktas emot oss af de pressens organer inom Norge, hvilka göra i svensk-hat såsom en norsk-norsk, palriotiskt-ekonomisk affär?