deraf uppkom. Men härigenom hänvisades de också ull att hålla sig skadeslösa hos dem, hvilka de egentligen hade till embetspligt alt beskydda, och vid deana kollision mellan pligt och den egna nyttan var det icke alltid den förra som bler rådande, Iläri ligger orsaken till de många klagomål, som under en följd af år ingått trån svensk-norska skeppare öfver den behandling, hvilken från vicekonsuler i engelska hamnar kommit dem vill del. Man motsåg derför med mycken uppmärksamhet från allmänhetens sida den omreglering af konsulatstörhållandena i Eogland, hvartill hr Totties afskedstagande yppade tillsälle och hvilken åtskilliga uttalanden från regeringens sida gifvit förhoppning om. En omorganisstion har verkligen egt rum, men den motsvarar ingalunda förväntningarne. Om man bortser från den redan för längesedan beslutade ne sättningen af lästeatgitten till hältten af dess törutvarande belopp, inskränker sig förändringen dertill, att generalkonsuln numera är satt på fast lön och ett bestämdt belopp anvisadt honom till kontorskostnader och andra utgitter, under det den honom förut tillfallna andelen atlästeafgitterna ingår til allmänna konsulsfonden. Den anordning, som man allmänt ansett skola utgöra det verksammaste medlet till afbjelpande at missförhållandena, nemligen en delning al generalkonsulatet i 3 eller 4 konsulater, hvarigenom en starkare kontroll på vicekonsulernas åtgöranden kunnat utöfvas, har deremot icke blitvit vidtagen, och hkväl är det et dylikt steg som allmänna rösten med styrka företrädesvis fordrar. Så långt kunna vi i allo instämma i Morgenbladets uttalanden; deremot är förhållandet icke detsamma med hänseende till hvad som sedermera följer. Tidningen inlåter sig nemligen på den graurlaga frågan om den proportion, i hvilken de förenade rikenas konsulsbesattningar böra mellan svenskar och norrmän fördelas. Och med åtskilliga förbehåll, såsom att grundsatsen icke må för småaktigt tillämpas äfven vid sådana obetydliga konsulater, hvarest innehafvarnes nationalitet är utan vigt m. m., uppställerMorgenbladetden regeln, att omfattningen at de skandinaviska ländernas olika handelsoch sjöfartsförbindelser med de ifrågavarande hamnarne bör i hvarje särskilt fall utgöra decisionsgrunden för huruvida en svensk eller en norrman skall bekläda en ledigblitven konsulatspost. Vi hafva till att börja med ett kort, men vigtigt tillägg att foga till den uppställda satsen, och det innefattas i dessa tvenne ord: ceteris paribus, d. v. s. såvidt förtjensterna hos de sökande för ötrigt äro lika. Det är en i svensk grundlag uttryckligt framhala regel, att förtjenst bör utgöra all befordrans grund, och denna regel bör icke undergå sörändring i följd af vår förening med Norge. Vi veta visserligen att känslan af inre sammanhörighet ännu icke i det dagliga lifvet slagit djupa rötter hos den skandinaviska haltöns i yitre, politiskt hänseende förbundna folk. Men vi tredde dock att denna känsla skulle vakna borta på främmande kust, och att derför trågan huruvida en konsulitstjensteman genom födseln tillhör den ena eller andra af det nordiska starsförbundets nationer sällan skulle inställa sig hos den, hvilken beböfver taga hans tjenster i anspråk. Synnerligast som konsulatsagenterna i soljd af en naturlig grannlagenbev icke lära egua det mindre vitet åt medlemmarne at det folk, hvilket. skulle skrifva en tillbaka-ättning på den i viss mån främmande nationalnetens räkning. Den ar Morgenbladet i främsta rummet uppställda fordran kunna vi således endast anse böra utgöra elt af de momenter, till hvilka man i audra rummet bör taga hansyn. Sedan vi sålunda sökt tuststalla den skiljaktighet, som med hänseende till sjelfva den allmänna yrinciptrågzan törefinnes mellan oss och vår aktade norska kollega, skola vi från vår synpunkt taga under skärskädande de faktiska förhållanden, som at denne anföras till bestyrkande af dess åsigter. De faktiska biläggen till de at Morgenbladel framförda klagomålen utgöras dels at de nyligen skedda utnämningarne till general-konsulsoch vicekon-ulsbefatiningarne i London — hvarvid tiuvingen upplyser, att allmänna meningen i Norge är den, att en vis Ansteendighedstölese burde have alholdt vore sveuske Biödre tra at bemmkiige sig hele Grisen?, det vill förmodligen säga båda konsulsbetatiningarne