Göteborgsposten – 9 januari 1871, sida 2

huru ätskilliga af dem auvändes. Derefter erbjöd han sig att till förtydligande utföra ett arbete. — Ja, det blir det aldrabästa sättet, sade Grace lugnt men med glänsande blick. — Jeg är säker på att det finnes något onyttigt trävirke som kau vara lämpligt för mitt arbete i ett så stort hus som detta? — Ja visst, en hel vind är full af dylikt. Jael, visa honom skräpboden. Jael lade ifrån sig sitt syarbete och steg derefter upp för att efterkomma tillsägelsen. I det oskattbara förvaringsrum, till hvilket Henry nu blef visad, fann han snart två gamla bjelkbitar och ett plankstycke, som sköt fram bland en massa annat skräp. Han ryckte hårdt i plankan, men den var så lång och så inklämd, att han ej kunde få den lös. Jael betraktade en stund lugnt hans bemödanden, derefter fattade hon hastigt tag i plankan litet högre upp. — Ryck till nu, sade hon i det hon tog ett tag som skulle ha hedrat en ung elefant och med den påföljd att plankan genast kom fram. — Ni är stark, sade Henry. — En och en gör två, min herro, svarade den starka ungmön blygsamt. — Det är sannt, men ni tog i som en riktig arbetare. Räck mig nu dender gamla rostiga sågen, så skall jag såga af så mycket vi behöfva. Under det han höll på att såga af ett stycke af plan