Göteborgsposten – 7 januari 1871, sida 1

SOM I tott. AL orda OM de Stora alpeldgenheterna höfves ej en anspråkslös veckokronikör, det öfverlåta vi åt tidens vise män, åt dessa furstar i andens rike, som tro sig ega förmågan att beherrska, att med sin vilja styra och leda alla andra, men dock sörst och främst sakna förmågan att beherrska — sig. sjolfva. Att bli ledamot af Svenska Akademien, att genom sekler berättigadt kunna glänsa som en stjerna af första storleken på svenska vitterhetens himmel, kan visserligen ej anses som en småsak, men ej heller som en Begivonhed af vorldshistorisk betydelse. Vore dermed huru som helst, det nya året har fått på sin lott att utdela tvenne dylika patentbref på Spille och smak. Det ena är, som man vet, sjelfskrifvet åt svenska kyrkans nye primas, erkebiskop Sundberg, men det andra? Aepiranter finnas nog, ty hvem är icke et snille i våra dagar, men värdiga! ... Någon har i offentligt tryck påstått, att vi sakna litterära notabiliteter och att följaktligen ingen kan anses sjelsskrifven. Vi drista oss vara af en motsatt åsigt och uppge som stöd för denna endaet följande namn: de båda voteranerna Arvid August Afzelius, svenska sagohätdernas och folkvisornas oförgätlige upptecknare och bevarare, samt Gustaf Milhelm Gumelius, filolog, skald och romantörfaitare i en person; vidare Carl Johan Malmsten, utmärkt vetenskapsman och en af vårt lands yppersta välvalare; Albert Theodor Lysander, skald och öfversättare, i klassisk formfulländning öfverträffad af tå; Carl Gustaf Malmström, den samvetsgranne forskaren och oväldige häfdatecknaren, och slutligen Fredrik Wilhelm Seholander, stor som konstnär, men måhända ännu större som skald, han, som kanske mer än någon annan visat sig besitta snille och smak. Snoilsky och Nyblom anses förmodligen ännu vara alltför unga, men hamna nog en gång båda i de akademiska fåtöljerna; och Nybom — — ack ja, Nybom, som verklig, inspirerad skald kanske störst af dem alla, hans lefvadsbana, så rik på törnen, har ställt honom fjeran från de Adertons signade lagerlund. Det är naturligtvis omöjligt att förutse, hvem akademien skall hedra med sitt val, men utom ofvannämnda krets af, enl. vårt förmenande, obestridliga lit:erära notabiliteter skall det antagligen icke falla. Julen med alla sina fröjder — för mången kanske den dock endast medfört sorger och lidanden! — nalkas till sitt slut. Stora Åmaranther-orden har förehaft sin stora, årliga utställning af lefvande blommor, hvilkas tjusande fägring och oemotståndliga behag vi dock tyvärr ej äro i tillfälle att kunna skildra för våra läsare, och stjerngossarne ha börjat sin rund, i år ovanlig gt pigga och med komiskt allvar föredragande sina sånger och dialoger. Flerestädes ha de varit välkomna, men en och annan har nog dragit sig för att släppa in dessa ungdomliga fortplantare af en gammal nordisk folksed i de glänsande 8alongerna, fattigmans barn sprida ej allud den superlinaste doft omkring sig ... nå, nå, alla stjerngossar kunna icke dofta af Eau de Portugal! En minvig och älskvärd stjerngosse är den, som förekommer i Mindre Teaterns nyärsskämt Åå det hala, och dess representant, fröken Björnberg, vet att på ett förträslligt sätt lägga för både det roliga och det till känslan talande, som sörsattarno inlagt i hennes dialog och kupletter. Det lilla tillsällighetsstycket, som framträder under den anspråkslösa titeln nyårsbagatell, uppfyller måhända föga. deras fordringar, som älska att så dylika nyårsanrätlningar så pepprade och saltade som möjligt, men vännerna af ett harmlöst och otörargligt skämt har det roat. Författarne ba synbarligen velat skatta mera t humorn, den medfödda förmågan att på ett lekande, men hjertligt och menniskoälskande sätt uppfatta och framställa de menskliga därskaperga utan att hvarken gissla eller förbåna, än åt satiren den diktart, som på ett qvickt och bitande sätt förlöjligar menniskornas laster och svagheter. Vid dylika tilltällen är det tör öfrigt nära nog en större konst att ej vara elak än att vara det. Sardous En papperslapp har halt en glänsande framgång å samma teater, tack va e fru Linda Ueströms mästerliga återgifvande af Suzannes roll. I sin uppfattning, ett äfven i de minsta detaljer genomtänkt, men ändå fullt naturligt spel kan denna prestation värdigt sättas vid sidan at det bästa, som någonsin framställts på någon af vår stads sce