applåderade man de sedvanliga ärs revyernå, hvari ingalunda rökoffer sparades hvarken åt la grande nation eller dess gloire, och långt in på natten strålade Parigia la bella i festlig glans. Tiden ilar!? Blott en enda liten rend har jorden hunnit göra kring sin flamma solen och huru förändradt är icke nu allt. Hvar är nu finxen, hans orakelorationer, hans diplomatcirkel och hans lysande hof? Bortblåsta som agnar för vinden och kejsardömet fallet i ruiner liksom S:t Clouds glänsande salar! Och nyårsdagen i Paris! IIvar äro pu de brokiga skarorna, de illuminerade palatserna, de glada skratten? Mörka och dystra ligga boulevarderna liksom insvepta i ett ofantligt sorgedok, tysta och sorgklädda äro de gestalter som irra fram på trottoirernas asfalt; och les Ctrennes? Tolftusen bomber och granater ur preussiska belägringskanoner slungade mot fästena! Tiden ilar! Äfven inom vårt eget kära sosterland har mycket förändrats under det förflutna året, dessbättre ha dock de omstörtningar, som skett på fullt allvar, varit egnade att bibehålla endrägten, att Åbetrygga ordningen. En sedan århundraden inrotad, orättvis fördom har ramlat och dermed en ny seger blifvit vunnan för den menskliga rätten, den menskliga friheten. Inom det lilla, inom den sfer, der konvenarsen och etiketten föra sin jernspira, är allting sig så temligen likt. De som under årets lopp nitiskt arberat på att upphäfva följderna zt förseelser mot eundhetslärans bud, läkarne, ha ordentligt fått sina innehållsrika kuverter — hvad värde har väl det most glödande kärleksbref mot ett af dessa! — på nyårsaltonen, liksom de hvilka haft att bota de oordningar inom samhällskroppen, hvilka uppkomma genom de olika åsigterna om mitt och ditt i bandel och vandel, advokaterna. Och nyärsvisiterna sedan! Stopp litet, der finnes verkligen en olikhet, en föräudring. Hvem minnes icke ännu follkomligt väl den tid, då nyårsvisiterna lika oundgängligt hörde till goda tonen som hvit halsduk på barndop, bröllop och begrafningar. Det månde nu regna eller snöa, frysa eller töa, ut mäste man för att aflägga sin visit hos vänners och bekantas familjer. Det var lädergaloschernas och bottsåårernas gyllene period, ty det erfordrades sannerligen en tredubbel skinnbetäckning, en menskhg och två nötaktiga, för att icke det arma köttet skulle bli alldeles vattenlagdt urder gatloppet ur hus och i hus. Ty den tiden måste man personligen visa sitt ampla jags, större eller mindre elände på årets första deg. En gerna sedd och omtyckt mansperson kunde sålunda få löpa omkring åtskilliga timmar, innan artigheten kräft ut alla sina innestäende restantier för tarsliga middagar, tråkiga sup6er eller ett och annat mördande spelparti hos någon gammal rik tant. Och till på köpet kunde hans stackars mage bli förstörd för hela den återstående delen at äret afallt detta Portvin, all denna gamla Malaga och Muskatvin, alla dessa härskna klenäten, som den dagen ovilkorligen måste passera malstrupskanalen! Men — så uppfann slutligen ett genialiskt hufvud visitkorten, och den trötte visitvandraren kunde helt makligt svepa in sig i sin nattrock, kasta eig i sin beqväma soffa och smacka på en doftande pipa eller cigarr, under det hans Andersson, Pettersson eller Svensson kilade omkring i staden och stoppade representantorna af hans jag, de små eller stora, hvita eller kulörta, graverade eller litografierado korten i visitlådorna eller försigtigt nedlade dem på i tamburerna utställda brickor. iden elar, och snart ha vi kommit ända derhän i maklighet, att äfven herrarna på gon den dagen kunna få hvila sina extremiteter, ithy att, åtminstone inom vårt samhälle, äfven detta sätt att göra nyårsvisiter börjar att bli mindre allmänt. Annat slag med julkalaserna, det är med dem som med gamlaSlussen, de stå på sig i allan evighet. En vis man yttrade en gång: Menniskan lefver så första hälften af sitt hf, att hon behöfver den andra bälften tör att söka kurera sig. Den mannen hade bestämdt varit med om många julkalaser! Alven den glupskaste kan emellertid till slut tröttna på att proppa i sig mat och dryck, och sällskapslifvets koryteer ha derföre i alla tider varit sysselsatta med att uttundera andra och nya sätt att döda tiden, denna dyrbara tid, eom flyr från oss på så snabba vingar och af hvilken inga monskliga böner, inga jordiska skatter skulle förmå återkalla ens en billiondels sekund! Alven i dylika uppsinningar har man i våra dagar gjort jätteframsteg och det hundratungade ryktet vet att omtalz underbara saker i detta hänseende från den nyss började säsongen älven inom vårt samhälle. Och icke ligger det någonting ondt uti att menniskan roar sig, det kan nog då och då behöfvas dagrar bland alla lifvets dystra skuggor, det beror endast på huru man roar sig! Derföre, ja mera man, äifvon inom sällskapslifvet, sträfvar åt det ideela, serverar förfrisknisgar för själen, icke endast för kroppen, desto mindre onyttigt bortslumpar man minuterna i detta menniskelif, som den grokisko skalden kallar för skuggan af en skuggar. Och då skall äfven den store tänkare få orätt, som en gång yttrade att vallt umgänge numera hvälfver sig omkring de begge nolerna ene! och dans af hvill dat förpa iv.