Göteborgsposten – 4 januari 1871, sida 1

II. I den gammaldags matsal hvarest ofvananförda samtal egde rum hångdo en rad familjeporträtter. Det ena föreställde en täck flicka med ovalformigt ansigte, stora mörka ögon, och detta porträtt var perlan i hela familjen; men det skänkte åskådaren föga nöje tillfölje af ett ganska enkelt skäl — det var vändt med ansigtet mot väggen. Allt hvad den granskande blicken upptäckte var en inskrift på duken, hvilken ej var ämnad att innebära något beröm. Denna skönhet, som vände ryggen åt menskligheten, var Edith Raby, Guys syster. Under faderns lifstid blef hon bortklemad och fick följa sina egna böjelser. IIillsborongh, förhatligt för hennes bror, var mycket tilldragande för henne, och hon red ofta in till staden för att göra uppköp i bodarne och prata med sina vänner. Ofta stannade hon ett par dagar derstädes, särdeles hos en mrs Manton, hustru till en rik fabriksidkare. Guy blott hånskrattade åt henne och hennes böjelser, tills han plötsligt upptäckte att hon fattat tycke för en person af den borgerliga klassen, mr James Little, en företagsam byggmästare, IIan blef först alltför bestört för att gifva luft åt sin harm. Huan bleknade och kunde knappt tala. Men Guys opposition gaf sig endast tillkänna genom en kall motvilja för inklinationen — tilldess hans far dog. Då antog han, ehuru blott ett år äldre än Edith, myndighet såsom familjens öfverhufvud och förbjöd förbindelsen. På samma gång sade han henne, att han under sådana