Göteborgsposten – 3 januari 1871, sida 2

hans afgörande, ty hen afskydde och föraktade båda bartierna med sträng oväld. De sista strälarne af en klar Decembersol förgylde ännu den öde kyrkans mossbelupna tak och återspegludes af dess brustna rutor, då en ung man kom framgalopperande emot den från IIillsborough på en af de kraftiga hästar, som voro vanliga i trakten. IIan red med en sådan skyndsamhet, att tjugo minuter efter solens nedgång han och hans rykande häst hade uppnått ett slingrande pass några bösshåll från kyrkan. Här vände sig emellertid ridvägen, på hvilken han hittills färdats öfver heden, i en tvär böjning mot byn Cairnhone, och hästen måste leta sig fram öfver ljungmark och träsk mellan stora lösa stenar. IIan sänkte nosen till marken och tvekade mer än en gång. Men tyglarne lågo lösa på hans hals, och han fiek god tid på sig. På somliga ställen tjenade honom också hans egna spår till ledning, ty detta var ingalunda hans första besök. Slutligen kom han till en bergström, som sorlade förbi norra sidan af kyrkogården; han gick försigtigt genom vattnet, hvarefter hans ryttare drog in tyglarne, satte sporrarne i hans sidor och styrde honom mot en del of muren, hvarest månljuset visade en större öppning. Den gode hästen gjorde ett språng genom den, och inkräktaren kom obemärkt in på det hsliga området, ty den väg han ridit fram var icke synlig från Raby Housc, liksom ej heller sjelfva kyrkan. Han hade mörk hy, var klädd i en enkel, välsittande drägt, som hvarken var ny eller gammal. Hans hatt var glänsande och af nyasto modet,