Göteborgsposten – 3 januari 1871, sida 1

— 3L 4222:2::22—— —LE—ä helgedomen. som nu stod tyst, säsom deras kring densamma liggande fäders grafvar. Den var ingen ruin, ehuru på väg till förfall. En af sidoväggarne var mycket lägre än den andra och taket, som hade två stora bugter, var tungt beklädt med mossa. Några taktegel bade på två ställen glidit ned och visade bjelkar mörknade af tidens och vädrets inverkan. Men byggnaden var fast och god; de nedfalloa takteglen lägo qvar der de fallit; ej en sten, ej en bjelke, ej en grafsten hade biifvit borttagen, icke ens för uppbyggandet af den nya kyrkan. Af fönsterrutorna var mer än hällten qvar; dopfuuten var ännu på sin plats med sitt rikt utskurna götiska tak. Samma anledning som vållat kyrkans öfvergifvande hade hindrat dess vanhelgande; den låg helt och hållet ur vägen: ingen zigenare, ingen stryksre tog någonsin sitt nattläger der, och tillochmed byns gossar höllo sia på afstand derifrån. Iugenting skule ha varit roligare för dessa än att slå in de rutor som tiden sparat och profanera sina förfäders grafvar genom att göra dem till skådeplats för slantsingling och andra idrotter; men städlet var aflägset och det fanns ett lejon på vägen: de måste passera squire Rabys gärd, och så ofta de försökte det, foljde han och hans betjent efter på snabba hästar, och fångade dem på kyrkogården, der de piskade dem at hjertans grund. Samma afton blefvo deras föraldrar, som alla voro mr Rubys underhafvande, uppsagda, och detta ledde i sin orduing till en ny upptuktelse. En eller två gånger hvarje sommar nalkades en mera