Göteborgsposten – 3 januari 1871, sida 1

försätlig fiende. Ett litet turistsällskap med en dame, som målade i vattenfärger men aldrig fick nägot färdigt, kunde få höra talas om den gomla kyrkan och begat sig da dit upp. Men hr Rabys trogne betjent skickades omedelbart efter dylika personer med befallning att stanna hos dem, under sken at vänskap, berätta dem vidunderliga historier om stallet och se till, att de icke stulo eller gjorde inskriptioner. Allt detta var underligt nog i och for sig sjelft, men det förvånade ingen som kände mr Raby. Hans far och företrädare på egendomen hade samvetsgrannt hallit vård om den gamla kyrkan i sin tid och blef, enligt sin egen föreskrift, begrafven i densamma, Hvad Guy Raby sjelf beträffar, var det ej underligt att han betraktade den med vördnad, enär hans egen verldsåskådning, i liknet med den gamla kyrkan, var en qvarlefra från förfitna tider. Han var en gammaldagssquire af torypartiet, uppfostrad under ständsfördomernes inflytande. Han hade studerat i Oxford, var mycket boksynt, stor kommunalm an och hemmastadd i allt hvad som rörde handel och köpenskap. Likväl var han uppfylld af aristokratiska töreställningssätt, fuasthållande vid just de fördomar, från hvilka adeln i våra dagar håller på att frigöra sig — så hastigt som hopen vill tillåta det. Han hyste ett su eränt förakt för affärsmän och särskildt för fabriksidkare. Hvilken som helst af d talrika tvister mellan arbetsgitvare och arbetare, hvilka spela en framstående roll inom det industriella lifvet i England, kunde med trygghet ha öfverlemnats till