Ser, blödande ur djupa sår, På drifvans bädd de arma, En suck igenom Alltet går: O, Herre! Dig förbarma! Hänsvunna tiders barbari, Du brand, man trott förkolnad, Hvad vållade, att plötsligt vi Fått se din dystra vålnad?... När våld blir rätt, ännu, som förr, Det mig i själen gläder, bå spränger jag min fängseldörr Och fram i tiden träder! Skyll ej på mig din egen blygd: Att, glömsk af tro och heder, Du orättvisan höjt till dygd Och last till goda seder; Att råhets vindpust ut har släckt Det goda vettets lampa Och krönta vilddjurs skaror fräckt På folkens nackar trampa! Gäckande skugga fly, ? Fly på nattsvarta vingar! Högt emot blodröd sky Bönens dufva sig svingar! Gråtande moder, bed, Sjunk vid altaret neder, HAN, som på korset led, Lyssnar till den, som beder! Fader, som mist din son, Syskon, som sörjen bröder, Hjelp kommer ofvanfrån, Der bor HAN, som Er stöder! Men du, som svänger tyrannens svärd Vid jublande segerljuden Och tager till vittne, ej blott em verld, Men ätven den hämnande Guden, Var viss det kommer nog ock din dag, Hur mäktig du nu dig finuer, Då vedergällningen, slag på slag, Din grånade hjessa hinner! Du, på hvars vink millioner dö, Som anser dig ster utan like, Der gror kanhända din ofärds frö Midt uti ditt kejsarrike! När så en gång din timma skall slå Hvad tror du väl dödsengeln säger?... Han räknar de blodiga skuggor, som stå I tusental kring ditt läger!... Och du, i ränker och list så fin, På afstånd från striden så tapper, Som vållat millioners död och ruin Med penna och bläck och papper; Hur långt din statskonst än hinna må Att föra de mördande stälen, Till sist du får det nog klart ändå: Att Frankrike aldrig blir — Polen! Ett folk i vapen! Hvar kojans son Soldat i prötningens timma! 0, se blott! Se nära, se långtifrån, Hur blanka gevären glimma! Dock — skulle ej detta din hjerna bry: Slikt tiggarfölje, stor sak i! De lefva ännu: Gambetta, Trochu, Chansy, Garibaldi, Bourbaki! Du, fallna storhet, i egna garn Du snärjdes ändå till slutet, För dig och de dina, af Frankrikes barn Det ädlaste blod blef gjutet. ... Jag vinner väl åter, hvad lyckan gaf, Nin krona, mitt folk...! Du felar: Er skiljer nu åt det röda haf Och ingen den vågen delar!... Men I, som nu rasen emot hvarann Likt vildaste rofdjur i skogen, Som blöden och ,striden till sista man En hvar vid sin fana trogen.... Ea gång hon kommer väl ock, den stund, Som gäldar allt blod, som flutit: Den herrl ga dag, då folkens förbund Försonar hvad kungarne brutit! Men täckelset nu falla må För tidens dystra drama, Istället, vänner, lyssnen på Allt, som gudinnan Fama Oss vidare förtälja har Om gamla anno Sjutti... Ja, nog begriper en och hvar, Att det blir — tutti frutti. Her Pius damp ifrån sin stol, Ty stöttorna ej höllo, Och i detsamma banen gol S:t Petri nycklar föllo... Det känns nog hårdt på gamla dar Att omkring verlden kryssa Och knappast finna någon qvar, Som toffaln mer vill kyssa! Italien — ja, det blef fritt, Fick vind i alla segel, När hvar tar sitt, så tar jag mitt! Det är en gammal regel. Men nu, då glädjen är som störst, Ej glömmas må i sången: Att den, som bojan löste först, Nu flyktig är och fången iIIispania, stolts jungfrun, som Så snöpligt blef besviken På sina stolta drömmar om il Den sköna republiken... l Med ljus och lykta sökte du j QO —