Göteborgsposten – 30 december 1870, sida 2

underkastadt, att han begagnat den vunna tiden, sör att sätta sig i stånd till att gå till Paris och här leverera med preussarne ett afgörande slag i torenir med Trochus arm. Ilärpå antyder älven den omständigheten, att frågan om bombardemeutet af Pas åter satts på dagordningen: men innan den afgörande kampen egt rum vid Paris i ett fältslag, kan man alls icke tänka på någet bombardement, emedan det nu faktiskt är tyskarne, som omringats af fransmännen, icke dessa som omringats af de förra. En preussisk armå står neml. med fronten mot Paris, de andra vid Loire, vid Rouen, Dijon o. s. v. vända ryggen åt densamma; gentemot dessa armeer ha de franska härarne i Paris, vid Sarthe, vid Rouen, Amiens och Nuits intagit front mot front, och de draga alltjemt till sig törstarkningar från alla trakter af Frankrike, under det att de preussiska stridskrafterna smälta så ihop, att en armökår f. n. icke i medeltal öfverstiger 15,000 man (ursprungl. 30,000). De tyska Loirearmerna ha tillsammanstagna en styrka af 70,000 till 75.000 man, och för att för: ka dem, har man skickat den 13:de divisionen under general Zastrow, chef för 7:de armekåren, från Metz till Loire, under det att den 14:de divisionen af denna kår belaäglar fästningen Longwy. Det skall svårligen kunna lyckas Preussen att äfven med de största ansträngningar skicka en ny förstarkning at 100,000 man till Frankrike, förrän efter två månaders förlopp. Man har missräknat sig högligen i detta krig, och man står derför nu alldeles rådvill inför den närmaste framtiden. Den ton, i hvilken Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit. ordar om fransmännen blottar mer än något annat stämningen hos vederbörande i Preussen. Så yttrar nämnda Had följande mustiga nttryck angående denna Frankrikes hjeltemodiga kamp för sitt oberoende och sin stormaktsstillning, som hela verlden beundrar: Det saknas icke här i verlden kortsynta menniskor, hvilka i Frankrikes styfsinnade motstånd tro sig se en yttring af det mest storartade hjeltemod. Dessa kortsynta se fosterlandskärlek och uppoffring der, hvarest just motsatsen till dessa egenskaper finnes, och deras fantasi gör hr Gambetta till en heros i antik stil, under det att denne för en förståndig blick endast är en person, som gripits af mäktig hersklystnad och af det djupaste storhetsvanvett. Men att det franska folket låter sig på det oförsvarligaste sätt missbrukas af en sådan man, det har endast sin grund i nationens allmänna seghet, såväl i den enskildes som i massans feghet. I följd af en under flera årtionden inproppad falsk andlig näring har nemligen massan förlorat de egenskaper, som karakterisera en man, såsom lugnt tänkande och handlingskraftig. Vi ha redan förut påpekat, huru kriget ef:er Sedan blifvit å Frankrikes sida ett borgerligt krig. De ansträngningar, man vågar göra, för att städse stampa nya härar fram ur marken, äro långt ifrån så mycket beräknade på den yttre fienden, som på medtäflarne till herraväldet inom landet: man vill cj släppa rodret ur sina händer och styr derför återigen statsskeppet in i en ödeläggande kamps böljor, emedan man hyser den öfvertygelsen, att man endast i de upphetsade lidelsernas storm kan bedraga folket i afseende på den olycksbringande riktning, i hvilken man ledt landets öde. Men om hvilken bottenlös feghet vittnar det icke hos de personer, som kunnat hoppas att utöfva något inflytande på nationen, att de med korslagda armar åse, huru fräcka afventyrare förspilla de franska folket nuoeh framtid. Frankrike har tyvärr f n. icke en Curtius, som vill offra sig sjelf för faderneslandet, och det eger i sina ledande män blott ett band af fega uslingar (?). hvilka endast klämma sig iast vid folkgunstens bräckliga bjelke, för att hal a sig ofvan vatten. Folket ar sina ledare vardigt. Etter, som de franska hjeltarne, hvilka låta sis elapas under Gambettas fanor, ha mod att smyga sig ut och låta taga sig till fånga, skulle man val äfven kunna tro, att de ha mod till att göra sin röst gallande och att ställa männen till ansvar. Men nej! Med föraktlig teghet böjer sig.den stora hopen af fruktan att vacka maktinnehafvarnes vrede; först under de tyska bajonetternas skydd börjar den att göra förnuftsslut. är således feghet, feghet uppoch nedifrån, som rdern till Frankrikes fortsatta försvar, och man forsyndar sig starkt mot de grekiska och romerska hjeltarne, då man med dem jemför br Gambetta och den af honom vilseledda viljelösa hjorden. Det är ju ett hyfsadt språk!