Göteborgsposten – 30 december 1870, sida 2

sig betydligt lättare om hjertat efter den gjorda förklaringen och öfver att Valentine tog saken så lätt. Förklaringen upprepades derefter i allas närvaro, och mrs IIawkehurst och Gustave Lenoble ersoro till sin förvåning att de voro kusiner. Diana erfor en pinsam känsla af harm öfver alt hennes far hållit henne i okunnighet om sanna förhållandet. Hon fann sig försatt i ett slags rivalskap med Charlotte, och hela saken förekom henne motbjudande. Men honnes fars dagar voro räknade, det visste hon, och derföro visade hon ej något tecken till harm. Några veckor efter Gustave Lenobles giftermål utandades den gamle kaptenen sin sista suck. Under de långa nätter som föregingo den sista, sväfvado hans förflutna lif för hans tankar, och han insåg huru syndigt detta lif varit. Han tänkte på sin hustrus ensliga dödsbädd och jemförde den med sin egen. För honom vor det lyx; vid hans dödsbädd stod en tillgifven och allt förlåtande dotter, en ädel vän och anförsandt. För henne hade det varit armod; ensam och öfvergifven hade hon legat på sin dödsbädd. Ju närmare stunden nalkades, desto mera tänkte han på derna uppoffrande hustru, sem egt så ringa makt öfver honom i lifvet, och hvars minne ända tills nu fyllt en så obetydlig plats i hans hjerta. Ians dotter vakade oupphörligt öfver honom de två sista dygnen. IIan yrade. Samma dag han dog tog han Diana för den längesedan bortgångna makan. — Jag har ej varit en god man, kära Mary, stam