Göteborgsposten – 28 december 1870, sida 1

är blott trogen den förata vän jag någonsin haft. Alltid er tillgifna Diana Paget. Tre dagar förflöto efter aflemnandet af detta bref. Ännu visste ej Philip Sheldon hurudant den sjukas tillstånd var. De orakelsvar d:r Jedd afgåfvo voro mycket obestämda, och han försökte förgäfves erhålla ett enskildt samtal med d:r Doddleson. Om vexelmäklaren gick till den sjukas rum för att göra förfrågningar, möttes han alltid på tröskeln af Aun Woolper. Om han bad att få se sin styfdotter, svarade man honom alltid att hon sof. Det uppgafs alltid något antagligt skäl, hvarföre man ej ville släppa -in honom i rummet, och då han fann att så var gjorde han inga vidare försök att få komma dit. Om hans tidiga morgonpromenader visste hushållets medlemmar iagening. Den tid han valde för dessa promenader var just den tid då alla lågo, utom de som vakade i rummen uppöfver, och dessa hörde hvarken när han gick ut eller när han kom in. Han hade en tältsäng stående i sitt arbetsrum, och der låg han under nattens första timma hemtande den hvila han kunde af en stunds kort slummer, som knappt kunde kallas sömn. I detta rum kunde han höra hvarje rörelse i förstugan, hvarje fotsteg i trapporna, hvarje öppnande eller tillslutande af den yttre dörren. Till detta rum smög han sig tyst tillbaka en vacker sommarmorgon då klockorna slogo sex. För första gången sedan början af detta rysliga lif af själsspänning och oro