Göteborgsposten – 27 december 1870, sida 1

keceptets form sade honom, att d:r Jedd visste — alltsammans! Han hade misstänkt detta från första stunden, och bekräftelsen på denna misstanka nedslog ej hans mod. IIan blef tillochmed ännu fastare, ty han visste nu på hvad grund han stod och hvilken styrka han hade emot sig. — Jag förstår verkligen ej grunden för ert behandlingssätt, sade han i det han fortfarande blickade öfver läkarens axel. D:r Jedd vände sig hastigt om på stolen och såg honom i ansigtet. — Telar jag med mr Sheldon vexelmäklaren, eller med mr Sheldon, läkare-dentisten? frågade han. Denna allusion på det förflutna var ett skarpare hugg än Philip Sheldon någonsin förut erhållit. Han såg på Valentine och från Valentine tillbaka på läkaren. Hvad betydde detta omnämnande af det förflutna? Den sladdrande George hade utan tvifvel talat med sin vän om de dagar då vexelmåklareu bodde vid Fitzgeorge-street, och Valentine hade omtalat mr Sheldons antecedentia för läkaren. Var detta hela förklaringen, eller låg det en annan betydelse i orden? I hvad fall som helst såg hen faran i ansigtet och bibehöll sitt lugn. — Jag vill visst icke blanda mig i era ordinationer, sade han; men jag eger någon kännedom af pharmacopien och får tillstå att jag alldeles icke begriper ert recept. — D:r Doddleson skall förstå det, då han fått höra min åsigt. Det är ingen tid att förlora. — Mr Hawkehurst, vill ni bära detta till apoteket och vänta på medi