Göteborgsposten – 24 december 1870, sida 2

till konung Wilhelm, att samtliga de tyska turstarne och sristäderna anslutit sig tlll det af honom tagna initiativet i srågan om det tyska kejsardömet. Nordtyska riksdagens adressdeputation anlände d. 17 d:s öfver Epervay till Versailles och blef d. 19:de under stor högtidlighet mottagen af konungen, i närvaro af alla dei Versalles befintliga furstarne och at generalitet. Det klingar liksom ett tvifvel om tankens förverkligande genom konungens svar. Han sade sig neml. endast vi de tyska furstarnes och fria städernas samt den tyska nationens och dess representanters enstämmiga önskan vilja se den himlens sanna kallelse, som han kan följa. Men nu synes mani Tyskland mycket befara, att Baierns landtdag icke skall lemna sitt bifall till kejsarskapet. Det skulle dock vara egendomligt. Det trasslar in sig i Orienten. Begagnande sig af Portens tvångmål, har neml. furst Carl af Rumenien i Konstantinopel begärt fullständigt oberoende för sitt land! Englands parlament skall inkallas till d. 7 Februari. Betydande anslag till armen och flottan komma då att begäras. — D. 18:de på aftonen egde i London en stor solkdemonstration rum utanför franska beskickningshotellet vid Albertgate, hvarvid tal höllos för Frankrike och republiken. Hopen skiljdes åt under rop af: Lefve Frankrike! Konferensfrågan. Tagespresse i Wien innehåller följande skrifvelse från London af d. 12 d:s, om konferensen, från en väl underrättad korrespondent. I fall tidningarne härstädes under de sista dagarne fortfara att meddela ditt och datt om konferensen, hvaraf korrespondenterna i London föranledas att sätta telegarfen i rörelse, kan ni vara fullt säker på, att det blott är tal om förmodanden, hvilka ligga långt ifrån det sanna och verkliga förhällandet. Kouferensprojektet är så godt som begrafvet, och skall knappt komma att finna sin äteruppstandelse. Det engelska kabinettet, åt hvilket man uppdragit att framställa inbjudningar, dröjer dermed, emedan det fruktar att falla i en Bismarcks snara. Konfserensplanens ifrigaste motståndare äro för närvarande Giadstone och Bright; ty de söka göra med rätta gällande, att om Ryssland icke kan förmås att afstå från sin uppsägning af parisertraktaten, så måste konferenser, om den än 100 gånger uttalar sig, i öfverensstämmelse med grefve Beusts förslag att den skulle träda samman som om intet vore prejudiceradt, antingen från ett högst betänkligt sätt sanktienera det ryska maktspråket eller sluta med ett fullständigt fiasko. Hvad ämnar man göra om kyssland på konferensens första möte förklarar, att det håller fast vid sin fordran 7 Skall man då straxt skiljas åt? Eller skall man roa sig med diverse lösningselller förmedlingsförslag? Skall man t. ex. försöka den utvägen, att alla makter, som stå i ett vänskapligt förhållande till Porten, få sända sina krigsskepp genom Dardanellerna? Skall man låta det komma derhän, att Porten sjelt föreslår upphäf vandet af kapitulationerna (så kallas de speciella öfverenskommelser med Turkiet, hvarmed de kristna makterna ha försäkrat sina undersåtare i detta land åtskilliga rättigheter och privilegier, isynnerhet exterritorialitetsrätt), för att förvirringen skall bli ännu större? Alla des-a betänkligheter ha gjort ett så mycket starkare intryck på den engelska regeringen, som den franska regeringen bestämdt förklarat, att Frankrike blott som legitim makt kan och vill vara representeradt i konierensen på ett laggiltigt sätt och att det icke ämnar respektera de beslut, hvilka fattas utan dess deltagande. Ja, regeringen rör det nationala försvaret har till och med gått ännu längre; den har, såsom jag med säkerhet kan berätta er, lagt den egentliga vigten på, att den, tillfölje af tillaggskonventionen af den 15 April 1856, skulle kunna nödga England, Österrike och Turkiet att uppställa den i detta afseende förutsedda Casus belli. Då Lord Lyons med salvelse gjorde invänningar häremot, albröt delegationen i Tours underhandlingarne och stallde sig i annu intimare förhållande med Rysslands representant. Det engelska kabinettet började nu draga sig tillbaka och fann bäst att låta konferensprojektet hvila tillsvidare, 1) emedan konferensens åtskiljande utan resultat, hvilket man efter Rysslands hårdnackade hållning måste anse ganska sannolikt, skulle i alla förhållanden försvåra ställningen, och 2) emedan jagten efter förmedlingsförsök kunde ha till töljd, att hela parisertraktaten ramlade. Begge dessa grunder blefvo i regeringens kretsar antörda som de afgörande. Det brittiska kabinettet känner sig härvid dritvet till dem största tillbakadragenhet och det ville icke öfvertaga ansvaret för något farligt steg i hvilken riktning som helst, förr än det blifvit bemyndigadt dertill genom parlamentets votum. Till allt detta komma äfven oroande underrättelser trän Konstantinopel och Athen, enligt hvilka den ryska diplomatien på mångfaldigt sått gjuter olja på elden. Porten söker den att fånga med att uppmuntra den till att rent ut inkorporera Egypten, Tunis och Tripolis, och i Grekland arbetar uen på, att bringa den rysksinnade ministeren Kommenduros till styret. (En sådan minister är i dessa dagar bildad i Athen.) Detta tvetydiga spel uppväcker den föreställningen i England, att fara är å färde, och man börjar algjordt att rusta sig, hvilket emellertid icke hindrar, att England i rätt tid uppträder med energi. Den offentliga meningen är nästan enig om att betrakta Bismarcks förslag om en konferens som en farlig frestelse, och parlamentet kommer säkert att uttala sig i samma anda. Telecrammer,