ferensen, om något annat ärende än Svartahafsfrågan kommer å densamma på tal. Men oaktadt denna tryckning är det väl icke gerna möjligt, att England, Österrike, Italien och Turkiet skola inlåta sig på att hålla en konferens utan Frankrike, den makt som i sjelfva verket tillintetgjorde den ryska flottan i Svarta Hafvet och satte ett skrank tör Rysslands planer i Orienten. Äfven om England skulle kunna förneka sin heder och gå in på en sådan konferens, skall Österrike ej kunna det. Hvad avgår franska regeringens fordran, så är den både rättvis och politiskt riktig samt stödjande sig på preecedensfall. På dessa grunder anse vi för vår del, att, huru mycket man än må telegrafera i saken från Berlin, konferensen helt enkelt icke skall komma till stånd. Turkiet synes tro detsamma och väntar sig i alla händelser ingen frukt af konferensen: det ler åtminstone synnerligen vånligt emot detta Ryssland, som slog det i ansigtet, och förklarar sig, för att ej utsättas för ännu värre fara, icke ha det aldra ringaste emot, att Ryssland återfår fri dispositionsrätt öfver Svarta Hafvet. Porten kan numera icke . räkna på vestmakternas allians och håller derför god min i elakt spel. Hade hon upytagit Gortschakoffs cirkulär allvarsamt och blifvit ond deröfver, så hade kriget varit oundvikligt, men, som sagdt, Europas understod är mycket tvifvelaktigt. Men äro de turkiska statsmannen fina, så äro de ryska det icke mindre, och dessa ha derför, på grund af Turkiets tillmötesgående. hållning föreslagit det att de skulle båda för. sig allena göra upp saken. Turkiet bar hartill svarat, att det visserligen icke skulle för egen del ha någonting deremot, att det ej ens anser frågan turkisk, men hon är deremot europeisk, hvadan Turkiet måste rätta sig etter sina allierade.