Göteborgsposten – 22 december 1870, sida 3

bal. Bomull vid fast marknad. Ur dagens krönika. Skatter att taga vara på. Nå, lilla Georg artar sig väl? — Åh, förträffligt, han blef just igår uppflyttad i en högre klass.. — Godt hufvud, brås på pappa, ha, ha, ha! — Smickrare, men vet ni det är verkligen märkvärdigt... — Hvad då? — Jo, hvad han har lätt för att lära sig språk: i latinet är han redan en liten öf verdängare, grekiska alfabetet har han på egen hand lärt sig och hvad beträffar tyskan, transkan och engelskan så... — Så: — -Så läser han dem snart som sitt modersmål. Kan ni tänka er, häromdagen hade han skrifvit franska verser på syster Ellens födelsedag. om qvällarne läser han Oliver Twist på originalspråket högt för mamma och fl ckorna, och Schillers Die Räuber kan han utantill ifrån perm till perm... — Hå, det der är ju ett riktigt underbarn. — Ja, är det icke rätt snällt... i rappet skall man få se att han knäpper till med italienskan också... — Nå, men han försummar väl icke för de många utländska författarne våra egna svenska? — Han! Långt derifrän, han beundrar Geijer, slukar Malmström, svärmar för Nicander och afgudar Tegner... — Bravo, gossen intresserar mig verkligen... nå, han läser väl nästan lika gerna Ingemann, Oehlenschläger och Ploug? — Ja, det förstås... i svensk ötversättning.. — Hvad behagas? Svensk öfversättning? Han, underbarnet, som läser Oliver Twist på originalspråket, han som skrifver vers på franska, som kan Die Räuber utantill och som snart är lika drifven i dessa språk som i sitt eget modersmål, läser han danska författare i svensk öfversättning ...? — Ja, Herre Gud, det gör han, men hvad menar ni: — ÅJo, jag menar... att det väl är på samma sätt med norskan? — Ja, naturligtvis, dessvärre äro så få arbeten öfversatta från norskan... förmodligen faller den sig svårare än danskan. ... — Ja ... och eget nog faller det sig svårare för ert underbarn till son att läsa ett arbete på något af våra båda brödraspråk än att agera rimsnidare på franska, föreläsare på engelska och deklamatör på tyska ... — Men... min herre, det är så tidens anda... danskan och norskan läras ju ej i skolorna .. Ja, deri ligger det, sådan är verkligen tidsandan, att fastän vi vid Upsala universitet ega 1 professor och 3 docenter, vid Lunds 1 professor och 2 docenter, allt i Nordiska språk, lägges föga eller ingen vigt vid dessa språks grundliga inlärande trån barndomen, eller första ungdomen — i skolorna, vare sig i statens eller de privata, ty vi kunna dertill icke hänföra, att utdrag ur norska och danska författares arbeten finnas inryckta i vissa läseböcker för skolan och möjligen flyktigt gesomögnas af en eller annan, ovanligt vetgirig gosse. Följden häraf har också blifvit, att er stor del af det yppersta, som den nordiska itteraturen frambragt är okändt för den stora allmäuhvten inom de tre nordiska länderna Ty, hvad vi här yttrat om förhållandena i Sverige, gäller utan tvifvel ätven för Norge och Danmark. Men låt endast Afsz-li Sagohäfder, Asbjörnsens Huldre-ZMventyr og Folkesagn, Andersens ÅEventyr från början läsas af svensk, norsk och dansk ungdom på originalspråken, och lusten att tränga djupare skall ej uteblifva, den tid ej vara långt atligsen, då Almqvist, Atterbom, Beskow, Blanche, Fredrika Bremer, Jolin, Anna Maria Lenngren, Malmström, G. H. Mellin, Nybom, Ridderstad, Sturzeo-Becker och von Zeipel: Björnstjerne Björnson, Ibsen, Munch och Mag talena Tnoresen; Baggesen, Ewald, Heriz. Holst, Hostrup, Ploug och Chr. Winther, många, många andra att förtiga, skola vara lkallmänt kända och högt värderade i hela Norden, som nu inom hvart och ett af de tre särskilda länderna, En svensk, som något så när skapligt kan föredraga en saga at Ansersen, en visa af Bögh eller en dikt af Björnson, skall då lika litet betraktas för ett underdjur, som en dansk, den der sjunger Bellman med stenska ord eller en norrman, som deklamerar Tegur. Vi upprepa det, hvilken oberäknelig och till en stor del obegagnad skatt ligger ej i vår gemensamma nordiska national-litteratur och hvarifrån skulle väl ett bättre och säkrare sammanslutningsmedel under tider, då det väl kan vara af vigt att tre så vära beslägtade nationer som Sverige, Norge och Danmark hålla tillsammans, kunna hemtas än just från den snillets och talangens rena urkälla, hvari de olika nationaliteternas ädlaste och högsta sträfvanden, skönaste och bästa minnen återspegla sig, liksom Carlavagnens stjernor spegla sig i en nordisk, ekogomkransad insjös klara vatten? Vi ha föranledts till dessa reflexioner, dels deraf, att äfven till detta års Jul öiver sicttningar både från norskan och danskan blifvlt synliga i svenska bokhandeln, dels, och isynnerhet deraf, att vi på det uppriktigaste beklag a det arbeter sådana som — i hast gripet ur högen — t. ex. Björnsons Halte-Hulda och -Korg Sverre, Ibsens Kongs Emnerne, Bergsöes Fra Piazza del Popolo och Den gamle Fabrik, endast derföre, att de ej äro öfversatta på svenska, skola bli osålda liggande på boklådsdiskarne, under det att svenska och tyska —— 1 —