Göteborgsposten – 22 december 1870, sida 2

hon öppnade dörren. Herre Gud! hvad hon ser sjuk ut! tillade hon och såg sig tillbaka in i matsalen. Valentine sprang ut. Ja; vid posten stodo två åkdon, det ena packadt med reseffekter. Valentine sprang ner till det andra åkdonet, och i nästa ögonblick låg Charlotte i hans armar och han bar in henne i huset. — Valentine! sade hon i svag ton, jag har varit så sjuk, så svag; men ändock ville de föra mig tillbaka. Pappa siger, att det är för att vara nära doktorerna. Tror du att någon doktor kan bota mig? — Ja, min älskade, med Guds hjelp. Jag är glad öfver att han fört dig tillbaka. Nu måste jag springa bort, fortfor han sedan han placerat Charlotte i mr Sheldons ländstol; men jag kommer straxt tilibaka. Jag har träffat en doktor, en man till hvilken jag hyser mera förtroende än till d:r Doddleson. Jag går att hemta honom, och när jag sedan kommer tillbaka skall jag ej mera lemna dig. Hon var för sjuk för att förstå betydelsen af hans ord; hon endast insåg att de voro tröstando. Han skyndade ur rummet. Inom en timma måste han vara vid jernvägsstationen, i annat fall skulle sannolikt d:r Jedd medfölja femtåget till St. Leonards, och på d:r Jedd hvilade uteslutande hans hopp. — Tror ni mig nu? frågade han mrs Woolper då han kom ut i förstugan. — Jag tror er, svarade hon hviskande, och jag skall göra hvad ni önskar. Hon tryckte hårdt hans hand och han kände att denna handtreolning innaobar att läfta nå heilkat hon kande tal