herre, hvars namn var Frederick Orcott, var son till en förmögen landtbrukare från samma trakt af Yorkshire der de båda bröderna Sheldon voro uppfostrade, och George hade kännt honom som gosse. Han erhöll af honom utan svårighet åtskilliga upplysningar rörande brodrens affärer. — Det är en sak, sade bokhållaren sedan han en stund låtit pumpa sig af George Sheldon, som ligger min husbonde nära om hjertat, men som jag tror att han kommer att förlora på. — Hvad är det? — Det Phocniciska lånet. Han inlät sig i detsamma då aktierna började sjunka, och alltsedan den tiden ha de fortfarande sjunkit lika regelmessigt som solen går ner. Jag vet ej huru mycket penningar han uppoffrat, men jag vet att han är ursinnig öfver det ständiga fallet. Utsigterna voro i början de aldra bästa, men han tycks ha blifvit narrad liksom många andra. — Aktierna kunna stiga. — Ja, de kunna; men å andra sidan kunna de äfven fortfarande hålla sig nere. Låt mig få ett telegram, om aktierna plötsligt stiga, sade mr Sheldon till mig den dag han lemnade London; de komma att stiga med fart om de en gång väl börjat. Men de hålla sig fortfarande nere, och jag tror att om han stannade borta till domedag, skulle förhållandet bli detsamma. (Forts!)