Göteborgsposten – 21 december 1870, sida 5

artisten. Hr Nordenberg ledsagar oss med denna målning in i sin nordiska hembygd och han visar oss der en tafla af rörligt menniskolif. Det är full vinter med köld och snö. Framför !ett af de pittoreska boningshusen håller en förspänd skrinda, i hvilken, bäddad på halm och granris, är placerad en stor svartmålad likkista, öfver hvars tillslutna lock lutar sig, gråtande och försjunken i smärta, en fruntimmersgestalt. Man inser lätteligen, huru kär för henne den aflidne var, som nu i den svarta kistan gör sin sista resa. Framför byggningens ytterdörr stå husets anhöriga och vänner, dels bedjande för den hädangångnes själs salighet, dels gripna af denna djupa, men tysta sorg, som är så betecknande för känsliga hjertan. I taflans förgrund presentera sig tvänne barn, som i trots af vinterkölden, hvilken manar till rörelse för att bibehålla kroppsvärme, stannat på sin vandring och synbart frysande betrakta gruppen omkring likkistan och tilldragelsen för öfrigt vid sorghuset. Dessa begge barn äro med konstnärlig talent tecknade, och det är uppenbart, att artisten skarpt och säkert uppfattat, hurusom köld förlänar den menskliga kroppen eu helt annan färg, än den normala. Befarade krigiska efterdyningar. Om någonsin freden skall bli återställd i Europa — säger en engelsk tidning — är det fara värdt att ett krig skall uppkomma individer emellan, lika bittert som det krig mellan tvenne nationer, hvilket nu pågår. Om man tager i betraktande den privata korrespondens som offentliggjorts och de indiskreta anmärkningar personer gjort om hvarandra för de tidningskorrespondenter med hvilka de samtalat, har man all anledning till den förmodan, att ej få obehag skola uppstå då man åter träffas i fred. Om t. ex. Changarnier, Bourbaki och Bazaine nästa år träffa tillsammans på en liten middagsbjudning i