Under några dagar ha tecken antydt, att nya försök till bemedling af fred mellan Preussen och Frankrike, åtminstone till åstadkommande af ett vapenstillestånd, skulle vara å bane. Alla dylika rykten visa sig dock nu förhastade och bedrägliga. Allt angitver tvärtom, att den ohyggliga kampen skall komma att fortsättas och att den skall bli våldsammare, mera förfärande än någonsin, derför att båda de krigförande parterna behöfva och begärligt längta efter fred, För att ernå denna, skola de med krampaktig styrka kasta sig öfver hvarandra och i oerhörda blodbad söka tt ernå utslaget. Ingendera parten vill gitva sig. En korresp. från Paris af d. 6:te d:s till -)Indp belge berättar, att regeringen natten förut hållit ett sammanträde, vid hvilket general Trochu meddelade sina kolleger den skrifvelse från general Moltke, hvari denne omtalade Loirearmåöens nederlag och sprängning samt Orlans återtagande af tyskarne, och tillsporde dem om, hvad som var att göra. Ernest Picard sade sig vilja, att man skulle begagna de af Moltke inledda underhandlingarne till att söka ernå en hederlig fred. Picards åsigter synas hafva gjort något intryck på hans kolleger, då Trochu tog till ordet. Han anmärkte, att de inledda underhandlingarne just antydde, att Preussen fann sin ställnivg kunna bli betänklig midt i ett siendtligt land och midt i vintern; att tyskarne sökt demoralisera befolkningen genom ett budskap om en seger, hvilken likväl icke var så fullständig, som den uppgafs vara; att fienden under närvarande omständigheter skulle pålägga Frankrike de tyngsta offren; att det hade allt att vinna genom att fortsätta kampen i det ögonblick, då provinserna sökte att komma hufvudstaden till undsättning; att Paris kunde ännu hålla sig länge; att på nederlag kunde följa segrar och att man derför skulle strida! återigen strida! alltjemt strida! Generalen var så vältalig, så öfvertygande, att regeringen enstämmigt uttalade sig för krigets fortsättande. Landra sidan har i Versailles ett vigigt krigsråd äfvenledes blifvit hållet, i hvilket örande beslut fattades. Att detta bestämt g för att göra ett försök med bombardement Å Paris, synes framgå af åtskilliga samtida naderrättelser, hvilka alla förmåla, att nya massor af belägringsartilleri försändas till Parie, såväl från de intagna franska sästningarne som trån Preussen. Derjemte afgå städse nya skaror af ersättningsmanskap från Tyskland till Frankrike, hvilket allt angitver, att man vill krigets forts ittande. Således nya blodsutgjutelser, nya förödelser, derför att Tysklands nye kejsare vill vill sina förut innehafvande landamären ytterligare foga ett par provinser, hvilkas befolkning på det ytterligaste motsätter sig det. En Österrikisk tidning anmärker ock: ÅBismarcks politik beherrskar i sjelfva verket ställningen, och den skall, till hvilka utsväfningar och godtyckligheter den än må göra sig skyldig, för det närvarande ingenstädes stöta på bestämdt motstånd. Man låter den vara, såsom man måste göra med ett lössläppt element, ett förstörande oväder, en förhärjande storm — men framtiden ratificerar icke allt, bvarmed den värnlösa nutiden måste hålla till godo, och för hvarje orättvisa kommer uppgörelsens och vedergällningens lag. Så älven här Och den heriigtitel, som konung-kejsar Wilhelm vill förära sin Bismarck skall ingalunda afhjelpa det framtida onda, som dennes politik åsamkat Europa i det osläckliga hat, han skapzt mellan Frankrikes och Tysklands folk. Beträffande nämnda bertigtitel är Wilhelm fiffig nog att vilja göra Bismarck till hertig af Strasbourg eller hertig är Lothringen, hvaremot Bismarck sjelf, som kanske anar, att Lo:hrivgen visserligen är taget, men ännu icke tyskt, vill endast heta hnertig von Bismarck Schönhausen. Det är väl troligt, att de båda männen skola komma ötverens, ty Wilhelm har redan hertigbrefvet inlagdt och iulackadt, för att som julklapp tillssällas den lycklige statsmannen, Det är tydligt, högtfärden och öfvermodet börja att för mycket regera i det preussiska högqvarteret i Versailles. Soldaternas bref derurån tala om stora li anden, framkallade at köld, sjukdomar och en ej sällan bristande elier dålig proviant. Alla tillgängliga lokaliteter i Versailles äro åter fulla med sårade och sjuka, och man har återigen måst inqvartera de lätt sårade i slottet, fastän detsamma visat sig vara mycket ohelsosamt. D:r Russell skrifver från Versailles till Times: Det förtjenar anmärkas, att de tyska armeernas förluster under de sista sammandrabbninzarne vida öfverstigit, pro rata, hvad de förlorade i de strider, i hvilka de kullkastade det franska kejsardömet och tillfångatogo dess armåeer. Man känner på sig, att en stor folkresning skulle vara en mycket allvarsam sak för dessa armåeer. huru starka och pålitliga de än må vara. IIaraf de nya ordres. som skola förhindre hvarje enrollering af vapenföra män i de besatta distrikterna, och en sträng uppsigt skall hållas ötver alla fransmån, som kunde svälla upp fiendens leder. Hämnd och 5osläckligt hat skola dock vara mäktiga rekryteringsmedel. I vidt skilda byar, från Östersjön till baierska Alperna, från Weser och Weichsel till Rhen, måste ännu höras skri af sörjande mödrar och fäder, från faderlösa hem, innan det blödande Frankrike ropar: Häll! Nu är det nog! ... Tyskarne måste nu hålla tillsammans. De stå i några distrikter gentemot en verklig folkresning. Der fanns icke en själ, för att varna dem i Chatillon, då fienden smög sig på dem, öfverrumplade och mördade dem. Och det måste medges af alla, att de i viss mening — i militärisk — förtjente sitt öde. I norra Frankrike ha de växande fran