Göteborgsposten – 17 december 1870, sida 6

giftermål med stackars Toms enka, och en lumpen summa af några hundra pund är allt hvad jag fick af denna summa. — Och ni kundo taga emot dessa yenningor? utbrast Valentine. — Hvarför icke? Brottet vidlåder ej penningarne. Frågade ni någonsin efter hvarifrån de penningar voro komna, som ni vann vid de tyska spelborden? Jag är öfvertygad om att några af era napoleondorer och tio-thalrar skulle ha snygga historier att förtälja, om de kunde tala. Att jag tagit emot penninger af Phil har aldrig vägt på mitt samvete. Jag är föga frågvis rörande en fempundsnots antecedentia. Men det skall jag säga er, Hawkehurst, att jag skulle vilja gifva allt hvad jag eger och allt hvud jag hoppas få samt gå ut och sopa gatorna i morgon dag, om jag kunde få bort ur mitt minne Tom IIallidays ansigte med den blick han riktade på mig sista gången jag såg honom. ÅAck, George, sade han till mig, under sjukdomen erfar man en tröst af att vara bland vänner! Och derefter tog han min hand och tryckte den på sitt vanliga hjertliga sätt. Vi hade varit lekkamrater, ser ni, Hawkehurst. Och jig skakade hans hand, gick bort och lemnade honom att dö! Mr Sheldon, cen skarpe lagkarlen, den förhärdade verldsmannen dolde härvid ansigtet i sina händer och snyttade högt. Då gråtparoxysmen var förbi, gick han hastigt bort till fönstret, mera flat öfver detta utbrott af sinnesrörelse än öfver alla de mindre hederliga handlingar han begått under sitt lif.