Göteborgsposten – 14 december 1870, sida 6

— Det som jag aldrig trodde att mina läppar skulle yttra till någon dödlig varelse — det som jag ej vågar offentligt förkunna för att ej taga brödet ur min hustrus och mina barns munnar. Jag har bevarat denna förhatliga hemlighet i elfva år — under mången sömnlös natt och bekymmerfull dag. Jag vill yppa den för er; ty om ett annat lif sväfvar i fara, skulle detta lif gå förloradt om jag härvidlag visade feghet. — Hvilken hemlighet? frågade Valentine. — Den hemlighet som är förenad med den stackars mr Hallidays död. Min Gud, jag minnes tryckningen af hans hand och den vänliga blicken i hans ögon dagen innan han dog. Han blef förgiftad af Philip Sheldon! — Ni måste vara tokig! utropade Valentine i svag ton. I första ögonblickets förvåning trodde han att denne man måste vara vansinnig så vild och osannolik tycktes denna anklagelse vara. Men i nästa ögonblick lyftades slöjan, och han fick klart för sig att Philip Sheldon var en skurk och att han aldrig hyst förtroende till honom. — Jag har aldrig förr än i dag omtalat denna hemlighet, sade läkaren; ej ens för min hustru. — Jag tackar er, svarade Valentine i samma svaga ton; jag tackur er af hela mitt hjerta. Ja, slöjan var lyftad. Denna hemlighetsfulla sjukdom var — förgiftning. Det onda hvilket hittils varit namnlöst, hade slutligen fått sitt namn. Nu var allt klart. Philip Sheldons oro; valet af en alldeles oduglig läksre; vissa blickar och tonfall, som för ett ögonblick väckt hans förvåning men i det nästa varit glömda, kommo nu klart och