Göteborgsposten – 14 december 1870, sida 6

hjerna. pannan, men vände sig derefter mot läkaren och yttrade: — För Guds skull hjelp mig, råd mig! Ni har genom ert meddelande gifvit mig ett slag som alldeles bedöfvat mina sinnen. Hvad skall jeg göra? Min trolofvade är i denne mans våld — döende, som jag tror. Huru skall jag rädda henne? — Jag kan ej säga er det. Ni bör vända er till den skickligaste läkare i London och låta honom undersöka henne; men frågan är om han skall se faran tydligt nog för att tillgripa hastiga åtgärder. I sådana fall som detta gifves det alltid anledning till tvifvel, och då man skulle snarare vilja misstro sina egna iakttagelser än tro denna helvetiska sanning. Det är genom denna helt naturliga tvekan som så många lif gå förlorade. Medan doktorn öfverlägger, dör patienten. Och om då hemligheten af dödsorsaken transpirerar — kanhända genom tillfällighetsbevis som aldrig komma till doktorns kännedom — höjer allmänheten sitt rop emot honom. Hans praktik är förstörd ech hans hjerta brustet. Allmänhetens rop skulle varit ännu högljuddare, om han omtalat sanna förhållandet i så god tid att patienten blifvit räddad och han ej kunnat bevisa sina ord. Ni anser mig som en feg stackare, emedan jag ej vågade uttala mina misstankar då jag såg mr Halliday döende. Emedan det endast var en misstanka, skulle det ha varit gifven ruin för mig att gifva uttryck åt densamma. Den dag kom då den nästan blef en öfvertygelse. Jag gick tillbaka till denne Sheldons hus med fullt uppsåt att påyrka tillkallandet af en läkare, som Han satt en stund med händerna tryckta mot