Göteborgsposten – 9 december 1870, sida 1

Han är ej den förste okunnige läkare som förvärfvat en hög ställning och skall sannolikt ej bli den siste. Ni måste ursäkta mig om jag uttrycker mig litet hastigt, mr Sheldon. Min känsla är för stark för att jag skulle kunna erinra mig min grannlaga ställning. Den sjuka, som svifvar mellan lif och död, är min trolofvade. Såsom varande er styfdotter är hon utan tvifvel mycket kär för er, och ni är naturligtvis angelägen att göra er skyldighet som hennes styffar. Men för mig är hon hela verlden — mitt enda ljufva minne från det förflutna, mitt enda hopp för framtiden. Jag vill ej anförtro henne åt d:r Doddlesons vård; jag åberopar min rätt att välja en annan läkare — såsom denne mans medhjelpare, om ni så vill. Jag vill visst icke förolämpa den läkare ni valt. — Detta är endast nonsens, sade mr Sheldon. — Det är ett nonsens hvari ni måste låta mig följa min egen vilja, svarade Valentine beslutsamt. Jag reser till hufvudstaden genast och söker upp en läkare. — Känner ni någon stor läkare? — Nej, men jag skall finna en sådan. — Om ni reser i dag skall ni utan tvifvel oroa Charlotte. — sannt, och göra henne ledsen till på köpet. Jag förmodar att jag i sådant fall kan göra det i morgon lika väl som i dag. — Mycket säkert. — Jag kan atresa med första tåget och återvända med doktorn på eftermiddagen. Ja, jag skall resa i morgon. Mr Sheldon andades friare. Det gifves förhållanden,