icke vår hamn, utan tullstationen Klippan voro Constitutionen och Prinds Carl. Det var den tiden, då det var någonting riktigt stort att ha varit utrikes och då den, som gjorten dylik tur, ansågs som en högst märkvärdig företeelse. Amnade man sig ut och ej var den lycklige innehafvaren at en egen -sullettvagn eller gigg, gjorde man bäst att några dagar förut beställa vagn hos Auffort, för att kunna färdas till Klippan. Hade man lyckligt och väl anländt dit, kunde det nog kända att man fick ta sig en tålamodspröfvande promenad på träbyggan — den der ock Gamle Gustaf hette — i en eller annan timme, innan ändtligen den väntade ångbåten ankrade på strömmen. Anlände man från utrikes ort nödgades man från ångfartyget debarkera i en gammaldags, ofantlig barkass, i hvilken man fick tillbringa en eller annan timma medan den roddes upp till staden, ty lasset var tungt, alla passagerarne och allt deras Reisetöi skulle med i den enda barkassen, och de tvenne roddkarlarne stretade mot strömmen i deras anletes svett. Men hvem tänker väl nu på allt detta, nu, då man nere vid Skeppsbron ser den ena stolta ångaren trängas med den andra! Ja, allt det der är visst mycket godt och bra, men nu kommer en öm själ och klagar ungefär på det här sättet: Så der ja, ej nog med att den otäcka ångan med sina jernvägar håller på att totalt undantränga vårt poetiska folklif på land, att Offenbachska melodier sjungas i våra skogar istället för nordiska folkvisor, att civilisationens stelhet och förkonstling kommit efter naturens oskuld och behag, nu vill ångan också förstöra sjölifvets poesi: inga behagfullt formade snäckor på vågen längre, inga raska, kraftiga sjömannafigurer, inga staffager för våra marinmålare, ty hvem vill väl ha paddartade monitorer, tjockbukade hafreångare eller sotiga maskinister på en tafla i sin salong? Ni glömmer någonting annat, min nådigaste, som också utan trifrel skall försvinna eller mista sin fordna humoristiska originalitet... Hvad då? Jo ...skepparshistorserna!