Göteborg d. 6 December 1870. Konung Gösta d. 1:ste, salig i åminnelse, som var en stark hushållare både för egen och för statens räkning, klagade tidt och ofta bitterliga öfver att det svenska myntet var för godt eller såsom kungen uttryckte sig, för fett. West du icke hvad — skref han en gång på det kraftiga språk, som var honom egendomligt, till en myntmästare, hvilken tycktes honom vara alltför frikostig med silfver i mynten — vest du icke hvad, att man icke bör låta för mycket fläsk i kålen, förthy att den då blifver osund och plägar illa bekomma dem som henom äta skola?. Hvem: hade väl trott att ännu tre hundra år efter konung Gustaf Wasas tid och med större skäl än han hade, den gamla klagan om tör mycket ifläsk i kålen skulle kunna upprepas? Likväl är detta förhållandet. Såsom man finner af myntkomitens nyligen utgitna betänkande är det svenska myntet verkligen för godt — i jemförelse med myntet i grannländerna. För godt kan visserligen, absolut taget, ett mynt aldrig vara, ty förökningen i dess