Nyttan af befästade hufvudstäder. Tidningen Pal Mall Gazetie innehäller en uppsats rörande detta ämne, hvarur vi meddela foljande, som i närvarande stund torde vara at synnerligt intresse: Om det finnes någon militärisk fråga, som kan sägas ha fått sin slutliga lösning genom den erfarenhet man vunnit under nu pågående krig, är det frågan om lämpligheten af att befästa hufvudstaden i en stor stat. Alltsedan den dag då Paris betastande beslöts har inom alla länders militära litteratur en strid pågått rörande nyttan af, eller snarare rörande möjligheten att försvara en så vidsträckt betästad plats. Ingenting kunde afgöra denna strid annat än den praktiska erfarenheten, som i detta fall ej kunde vinnas genom något annat än just belägringen af Paris, den enda betastade hufvudstad som finnes. Och ehuru den verkliga belagringen af Paris ej ännu börjat, ha Paris fästningsverk redan gjort Frankrike så omätliga tjenster, att frågan är så godt som atgjord till deras fördel. Det farliga grannskap hvari Paris betann sig till Frankrikes nordöstra gräns — en gräns som dessutom var alldeles beröfvad hvarje annan försvarslinie än floder och berg — ledde för det första till erotringen af de närmaste gränsområdena, för det andra till byggandet af ett tredubbelt bälte ar fastningar löpanue från Rhen till Nordsjön, och för det tredje till denna stanuiga åtrå etter hela venstra Rhenstranden, hvilken slutligen bragt Frankrike till sin närvarande ställning. Erotfringarne bletvo tillintetgjorda genom 1814 och 1815 års traktater, tastningarne bevisade sig vara allt annat än nyttiga och stullkomligt odugliga att hejda stora armeer under de två invasionerna samma år; slutligen blef skriket efter Rhen 1840 tystadt genom en europeisk coalition mot Frankrike. Då var det som hrankrike, på väg att bli en stor nation, försökte uppsätta en motvig mot Paris farliga läge genom det enda medel som stod i dess makt — genom att befästa det. I närvarande krig har Frankrike varit skyddadt på sin svagaste sida genom Belgiens neutralitet. ÄÅudock var en kort ar nad tillracklig tid för att drifva hela dess organis.s7ke styrka ur vägen. Halften af dess armeer hade gilvit sig fången; den andra hälften var utan hopp inspärrad i Metz och dess kapitulation blott en fråga på en eller annan vecka. Under vanliga förhållanden skulle kriget ha varit afgjordt. Tyskarne skulle ha ockuperat Paris och så mycket at Frankrike som ue velat, och efter kapitulationen at Metz, om ej förr, skulle fred ha varit sluten. Frankrike har nästan alla sina fästningar tätt vid gränsen: sedan detta bälte af betästade städer en gång blitvit genombrutet på en sträcka tillrackligt stor tör att armeerna skulle kunna röra sig fritt, torde fienden ha uppskjutit intagandet af de öfriga fåstningarne vid gransen eller kusten och ockuperat hela mellersta delen at landet; derefter skulle gränstästningarne snart ha formätts att gifva sig, den ena etter den andra. Atven för guerillakriget äro fästningar i det inre landet, såsom säkra retrattorter, nödvanuiga i civiliserade länder. I kriget på spanska halfön möjliggjordes spaniorernas nationella motstånd hutvudsakligen genom fästningarne. Fransmannen drefvo 1809 Sir John Moores engelska trupper ut ur Spanien; ue voro segrare ötverallt på fältet och dock erötrades aldrig landet. Den jemförelsevis ringa engelsk-portugiska armeen skulle ej, då den åter upptradue, ha kunnat möta dem, hade cj de oräkneliga spanska beväpnade banden varit, hvilka, latt slagna på öppna saltet, oroade hvarje iransk kolonn i flanken och eftertruppen Och dessa band skulle ej i längden ha kunnat hålla ut, om ej det stora antalet fästningar tunnits i landet; sästningar, visserligen små och föråldrade, men dock fordrande regelmessiga belägringar för att intagas och uerföre säkra tillflyktsorter tör dessa band, då de anföllos på öppna fältet. Då sådana fästningar ej finnas i Frankrike, skulle ej ens ett guerillakrig kunna vara särdeles fruktansvardt i detta land, såvida der ej tunnes andra omständigheter som ersatte denna brist. Och en sådan omständighet är det befastaue Paris. D. 2:dre September kapitulerade den sista franska armcken i falt. Och nu, tre månader efteråt, hålles närmare halfva antalet af alla i Frankrike varande tyska trupper qvar, omkring Paris medan större delen af den återstående hälften skull skydda den parisiska belägringsarmeen mot en nyligen bildad Loirearmå, en armå som, hurudant dess värde än må vara, aldrig skulle ha blitvit bildad, om ej