— ———————— nas minnesbok. Var mrs Woolper fjeskig, kanhända, och misstänksam. — Jag tror att ett par veckor på fattighuset skulle göra den gamla qvinnan godt, sade han för sig sjelf. Lördagen kom och med den mr Hawkehurst. Första timman af sin ankomst egnade han naturligtvis åt sin trolofvade, men då mrs Sheldon gaf honom en vink om att ett för långt samtal möjligtvis skulle trötta den kära sjuka, lemnade han rummet med ett småleende och ett gladt löfte stt komma tillbaka efter en timmas promenad. Han promenerade ej långt. Han gick rakt till ett litet lusthus i det aflägsnaste hörnet af den lilla trädgården och dit följde honom Diana Paget. Hon hade lärt sig tolka hans ansigtsspråk under deras dagliga sammanvaro, och hon hade sett ett uttryck i hans ansigte då han gick ut, hvilket gaf tillkänna att det kostat honom ej ringa möda att visa sig glädtig. — Ni får ej förlora modet, Valentine, sade hon då hon trädde in i lusthuset, der han satt orörlig med armarne utbredda framför sig på det grofva bordet. Han svarade henne ej. — Ni tror väl ej att hon är sämre, mycket sämre, Valentine? — Sämre? Jag har sett döden i hennes ansigte i dag! utropade han och lät dervid sitt hufvud falla ner öfver hans korslagda armar samt snyftade högt. Diana stod bredvid honom och gaf akt på detta utbrott af sorg. Då paroxysmen var förbi, sökte hon trösta honom så godt hon kunde. Den förändring som var så