nan, utan om konungamaktens bestånd såsom institution. Den antörda betänkligheten synes oss derför lika haltlös, som om en enskild man, hvilken hade att vandra en för hans personliga trygghet farlig väg, afslog att begagna sig af det vapen, som erbjöds honom, derför att han af detsammas förträtflighet kunde förledas att sjelf blifva stråtröfvare och emot andra vända den osäkerhet till lif och lem, som han blott önskat att hålla aflägsnad från sin egen person. En ätven till anfall lämplig arme hindrar för ingen del att landet följer en försvarspolitik; anfall och försvar äro olika ständigt i hvarandra öfvergående momenter i en och samma strid, och blott det vapen är fullt dugligt, som i båda dessa rigtningar låter sig begagnas. En vigtigare roll i framtida kontroverser kommer utan tvifvel det ekonomiska motskälet mot förslaget att spela. Organisationens kostnadsförslag går ut på förhöjda årliga utgilter för landttörsvaret till ett belopp at 22 mill. rdr. Två och en half mill. utgöra en stor summa, men för detta pris erhålles ock i stället för ett skenbart försvar, ett verkligt, starkt och kraftigt sådant. Men, säges det, den grundsats, från hvilken man i detta hänseende skall utgå, bör vara den att man först frågar sig: hvad har folket råd att offra på sitt försvar? och sedan i enlighet härmed bestämmer försvarsbudgeten. En dylik princip har här icke blitvit följd och redan derför är förslaget oantagligt, enär en så beskaffad föregående uträkning möjligen skulle gitvit vid handen att folkets ekonomiska tillgångar icke tillåta den begärda tillökningen i utgifter. — Den grundsats, åt hvilken man fordrar erkännande, är emellertid falsk, isynnerhet i den extrema form, hvarunder den vanligen framträder. I den enskildes ekonomi är det otvifvelaktigt en berättigad grundsats att på förhand noggrant beräkna inkomsterna och derefter rätta utgifterna, men för staten kan redan under vanliga omständigheter denna regel icke anses vara osviklig. Det moderna samhällets skattkammare ligger i dess medlemmars skatteförmåga, och denna är en elastisk uttänjbar källa, hvars rikedom i hög grad beror på god vilja hos de skattdragande och på ändamålet hvartill medlen skola användas. Men det ändamål, som här föreligger, är det vigtigaste som kan tänkas: det är nemligen upprätthållandet af folkets frihet och sjelfständignet, af dess nationella lif. Företager sig väl den man, som har hungersdöden för ögonen, en noggrann beräkning om han har råd att offra nägra förmögenhetsdelar för att upprätthålla sin fysiska existens? Så mycket mindre kan en nation företaga dylika kalkyler, när det gäller hennes tillvaro. De uppoffringar från folkets sida, hvarå förslaget gör anspråk, ställa för öfrigt icke rågan på sin yttersta spets. Två och en half million utgöra endast en försvinnande iten bråkdel af de summor, som onyttigt användas af Sveriges folk, och det fordras derföre blott några inskränkningar, afståendet från några små onödiga vanor, för att den begärda förökningen i försvarsverkets stat lätt skall kunna utgå, utan att skada nationens förmögenhetsstam. Den ekonomiska uppoffringen uppväges dessutom af en ekonomisk ördel, ty ätven för framgången af dylika sträfvanden är det af vigt att veta att den sådd, man sår, icke skall skördas af fiendehand. Vårt land skall hafva ännu en allvarlig strid att bestå, kanske den sista; den kan dröja decennier, men förr eller senare måste den inträffa. I vår verldsdels öster bygger och bor ett välde, som nästan med en naturlags nödvändighet måste söka flytta sina råmårken inom våra. Den ryske samhällskolossen, med sitt väldes tyngdpunkt, landets hufvudstad förlagd i en utkant af det stora riket, nära på tvingas att åt detta håll vidare utsträcka sitt område och att till det törut roffade söka lägga nytt. De väldiga lungor, som arbeta i jättekroppen, flämta etter mera luft, och först när vesterhafvets strand är rysk, tror den ryska eröfringslustan sig kunna hvila ut. Suiden blir på lit och död. För oss gäller den hus och hard och allt hvad heligt är. För Ryssland hvälfver sig striden derom, huruvida detta skall bli en fullt europeisk makt, utrustad med primatet inom vår verldsdel, eller om landet skall inskränka sig till att fylla den verldshistoriska mission, som tyckes detsamma vara anvisad, att nemligen till det norra och det mel:ersta Asiens förvekligade folk sprida den kultur, som det sjelft varit mäktigt att inhemta. När emellertid då tartariska horder, — det enda af Europas folk,