Göteborgsposten – 30 november 1870, sida 2

uppkom under inbördes kriget och en följd derat ar att räntefoten fö. densamma blifvit hög och kapitalrabatten stor. De inom fondmarknaden mest omtyckte amerikanska obligationerna äro de s. k. 5—20 års bonds d. v. s. sådane, hvilka regeringen tem år efter utgifningsdagen har rätt att inlösa och hvilka den maste hafva inlöst inom loppet af tjugo är från samma dag. Dessa ob.igationer löpa med 6 5 ränta, betalbar i guld, och äro fria från hvarje afdrag till staten. Nu har hr Boutwell i och för konverteringsåtgärden erhållit kongressens samtycke till att utgitva följande serier af nya obligationer: 200 m. doll. i 5 4 obl. att återbetalas om 10 år, 300 d:o 1 4123 , 2 15 och 1000 d:o i 4 b 30 år. Man hoppas att innehafvarne af 5—20 års bonds fri villigt skola anmäla sig till att al pari vilja mottaga de nya obligationerne i stället för de gamle, oaktadt de förres lägre räntesats; men om så icke sker, skola de nya till pari afyttras och försäljningssumman användas till inlösen af 5—20 års bonds. Söker man utforska den allmänna grund, hvarå finansministern kunnat stöda sitt hopp om att denna djerfva plan skall förverkligas, torde denna icke kunna ligga i någon annan omständighet än den att räntefoten, enligt hvad allmänt antages, visar en tendens till att med tiden alltmera sjunka. Härmed står då i sammanhang att räntan på de nya obligationerna sättes lägre allt efter som återbetalningstiden inträffar i en mera aflägsen tidpunkt och kapitalisterna förutsättas sålunda i detta fall vara benägna att anse 4 4, obligationer, hvilka förfalla om 30 år, vara värda lika mycket som 43 4 obl., hvilka redan om 15 år kunna af staten inlösas. Den ofvan nämnda satsen må i teoretiskt hänseende vara riktig, men icke är den ännu i det praktiska litvet genomförd. Der stiger räntan i jemnbredd med lånetidens längd och detta ej ensamt vid de enskildes utan ock vid staternas lånetransaktioner. Ännu förunderligare är att m:r Boutwell, anser innehafvarne af 5—20 års bonds skola finnas villiga att direkt utbyta dessa mot de nya obligationerna. Ehuru de förra stigit vida öfver emissionspriset, stå de dock vanligen endast något öfver 90 92 — f. n. i anledning af de ryska förvecklingarne blott 833 å i —, och då staten är skyldig inlösa dem till pari, erhåller således innehafvaren en betydlig kapitalvinst, ifall han afvaktar det i konverteringsplanen förutsatta andra alternativet, att neml. de nya obligationerna först försaljas och försäljningssumman användes till inköp af de uppsagda 5—20 års bonds. Andra omständigheter tillstöta, som ännu mera förmörka utsigterna för företagets framgång. Krivet tager nemligen vår verldsdels tillgångar i an. språk för hHuropas egna behof och betager derigenom tillfället för europeiska penningar att i någon större omfattning söka placering i de nyutfärdade obligationerna. Kongressen har dessutom sjelt för. svärat detta genom det beslut densamma i strid mot ZJoutwells förslag fattade, att göra annuiteterna bevalbara endast i Amerika men icke på europeiska latser, hvarvid den naturligtvis åsyftade att öfverlytta utgifterna för penningremissernas transport på de europeiska obligationsinnelafvarne sjelfva, ehuru i och med detsamma de nya bonds gjordes mindre kuranta. När nu finansministern allt detta oaktadt icke desto mindre anser tiden vara inne för projek. tets verkställande, synes detta antyda att någon zrund måste finnas för det rykte som vill veta att han förskaffat sig mäktiga bundsförvandter vid utförandet af sin plan i de amerikanska nationalankern a. Dessa, hvilkas grundfondshypoteker i betydlig mån skola utgöras af inhemska statspaper, lära nemligen ha utfäst sig till att gå in på ett utbyte efter de normer, konversionsplanen upptager men då man vet att i Amerika mer än annorstädes inom aflärslifvet den regeln iakttages att tjenst skall åtföljas af återtjenst är det med en viss undran man frågar sig, hvari denna återtjenst från finansministerns sida skall bestå. Såsom en sådan, förskottsvis lemnad, vill man anse det att vissa statsobligationer, hvilka i egenskap af grundfondshypotek hittills endast beräknats till 85 4 af deras värde, hädanefter skola uppskattas till 90 25, enligt af finanssekreteraren nyligen meddeladt tillstånd. Emellertid är hela denna konverteringsfråga ur teoretiskt tinansiel synpunkt af särdeles intresse och man afvaktar derföor med spänd uppmärksamhet i hvad män försöket vid utförandet skall lyckas. I England börjar den krigiska stämningen att något mildras. Manchesters haudelskår, som synes vilja visa sig värdig att tillhöra den stad hvilken åt Manchesterpolitiken gifvit namn och upphof, har nyligen hållit ett meeting, hvarvid den med djup indignation öfver sina ståndsbröders i London, såsom det tycktes densamma, alltför krigiska ifver fattade resolution om att England under alla omständigheter böra hålla fred med Ryssland. Resolutionen grund är förbunstöddes bl. a. på den kanske något väl na att lUngland icke mer än andra nationer det uppoffra sin handel på det fördrag må respekteras. Till London har nyligen anländt reqvisition från ryska regeringen på 100 tons antimon, 1000 t. koppar, 1000 t. bly och 10,000 t. tackjern — allt bestämdt såsom man tror till krigsbruk. Här lär en strid mellan patriotism och teorien om handelns kosmopolitiska allt berättigande natur icke kunna komma att uteblifva. Board of Trade har nyligen offentliggjort sitt Wreck-Register tör förlidet år, och finner man af detsamma att strandningarne under år 1869 varit talrikare än under något af de föregående tjugo åren, under hvilka ett dylikt register publicerats. Detta är så mycket underligare som engelska handelsflottan på senare tid minskats till sin numerär. År 1864 egde England nemligen 26,142 inregistrerade segelfartyg och 2490 ångare; år 1869 utgjorde antalet af förra slaget 24,187 och af sistnämnda slavet 2979 Minskningen i handelsflottan, när ångare lfartyg sammanräknas, uppgick således till och se