Göteborgsposten – 30 november 1870, sida 1

blifvit ämnade. Inom det stora och beundransvärda samfund, som utgöres af den medicinska vetenskapens idkare hade doktor Doddleson ingen rang; men han var den högtbetrodde läkaren åt rika enkor som ledo af kronisk trötthet eller periodiska anspel af dåligt lynne. För spleen eller vapörer fanns ingen bättre rådgifvare än doktor Doddleson. Han kunde en hel halftimma göra frågor, som patientens kammarjungtru lika gerna kunde ha besvarat, eller råda till kurer som hvilken förständig menniska som helst kunde ha rådt till. Äldre damer trodde på honom emedan han var ståtlig och sirlig, bodde i en dyr stadsdel och åkte i ett vackert ekipage. Han bar briljanterade ringar som han fått i present af patienter, hvilka han vårdat utan att de haft något ondt. Sådan var den man som mr Sheldon bland Londons hela läkarekår utvalt till sin styfdotters rådgifvare i ett sjukdomsfall, som var så utom vanlig erfarenhet, att det särskildt fordrades en man med vidsträckt praktik och skarp iakttagelseförmåga att behandla detsamma. D:r Doddleson, som var van vid de fashionabla damernas inbillade krämpor, för hvilka hen till sina patienters belåtenhet och sin egen fördel brukade föreskrifva de mildaste läkemedel, tog för gifvet att Charlotte Hallidays onda var af samma beskaffenhet och föreskref samma oskadliga läkemedel för henne. Då han fann, att hon, efter att i några veckor ha varit underkastad hans behandling, ej blef bättre utan tvärtom sämre, föreskref han ett annat lika oskadligt läkemedel och väntade derefter ytterligare