Göteborgsposten – 29 november 1870, sida 1

2 Ht fe UNUIELLTLSO DYÖRIRHRICRUEUNI, 154 —— —— :bQ 6 När man öfverallt i Europa ser folken vara betänkta på att införa den preussiska folkbeväpningen, som för en tid af mer än 1100 dagar tager hvarje medborgare i anspråk för krigiska öfningar, när sjelfva England börjar tala om att sluta sig till detta system — då tyckes det som om svenska nationen borde finna sig belåten om dess armsorganisation medgåfve åt den värnpligtige en reduktion i denna öfningstid, som närmade sig hvad at krigsministern föreslagits, äfven om den icke fullt kunde bibehållas vid den föreslagna siffran. De senaste händelserna hafva talat ett så allvarligt språk att ett nu framlagdt förslag om t. ex. åttio eller nittio, i stället för förut begärda sextio, dagars öfning för beväringen säkerligen icke skulle af repregentationen afslås, isynnerhet som de ofvannämnda förberedande, den enskilde mera besvärande än staten gagnande, öfningarne derigenom kunde alldeles upphäfvas. Vi föreställa oss dessutom att den sålunda förlängda tiden, hvilken uti sjelfva organisationsplanen förmodligen blesve använd till vapenöfningarpför den sfjerde årsklassen, i de flesta fall icke skulle ådraga statsverket kostnader, om samtidigt den bestämmelsen infördes att ett visst mått at vapenfärdighet, som den enskilde förut må hafva förvärfvat sig, ersattes honom genom afdrag på den lagbestämda öfningstiden under statens ledning. Redan nu befrias skarpskytt, som vid anställd uppvisning inför dertill kommenderad officer ur armen visat sig ega föreskrifven skicklighet i vapnens bruk, från första årets beväringsöfningar. Hvarför icke bibehålla denna bestämmelse? — så mycket mera som genom den förlängda öfningstiden bättre tillfälle finnes att utrota de små fel i krigsbildningen, som under den första oansvariga ledningen må hafva insmugit sig, och att åstadkomma enhet och jemnhet i beväringens utbildning. Man hade derigenom ock gifvit skarpskytteinstitutionen ett välbehöfligt yttre stöd, något hvaraf denna institution på de flesta ställen i vårt land visat sig vara i behof. Äfven i en annan punkt synes det hatva varit nyttigt om organisationen anknutits vid skarpskytteinstitutionen. När den s. k. större krigsfoten skall upprättas, måste sjette och sjunde årsklasserna genast, utan föregående repetitionsöfning, ställa sig i armens främsta led. Men sjunde årsklassen innefattar sådane beväringssoldater, som icke på fyra år halt gevär i handen, och med skäl kan då ifrågasättas om de kunna anses vara sitt värf omedelbart vuxna. Några dagars öfningar under t. ex. det sjette beväringsåret tro vi derför vara af behofvet påkallade, men ätven här skulle dessa endast sällan behöfva ifrågakomma, om det föreskrefs att beväringssoldat från denna repetitionsöfning befrias, såvidt han genom intyg från vederbörlig skarpskyttechef styrker sig hafva tillhört och fortfarande tillhöra skarpskyttekår samt under denna tid hafva deltagit i visst antal mera vidtomfattande öfningar (bataljonsöfningar m. m.) Å andra sidan skulle qvarståendet af en mängd äldre beväringssoldater i de frivilliga skarpskytteföreningarne lända dessa till icke ringa styrka, och detta komme att i sin ordning återverka på landtstormsinstitutionen, som synes väl vara i behof af det stöd, som befintliga skarpskyttekårer förmådde gifva åt densamma. Specialvapnen kunna visserligen icke hemta någon nytta af det nu föreslagna nära sambandet med skarpskytteväsendet, men sädant är icke heller för dem oundgängligt. Krigsministern påräknar t. ex. kavalleriets beväring endast så till vida, att densamma någorlunda öfvad skall kunna ingå i de depöter, som vid krigsutbrott bildas. De skärpta bestämmelserna för infanteribeväringen medförde alltid det gagnet, att derigenom tillräckligt antal manskap föranleddes att frivilligt anmäla sig till att vid specialvapnen tullgöra sin värnpligt. Och till en viss grad borda dessutom äfven för denna del af beväringen ötningstiden ökas, — om också icke fullt i jemnbredd med hvad for infanterivapnet föreslås, just derför att här beväringsynglingen icke är i tillfälle att genom egna åtgärder förskaffa sig lindring i de öfningar, som staten annars fordrar. De förhoppningar, å hvilka krigsministern byggt sin plan om anskaffandet af ett reservbefäl, förefalla oss något sangviniska. Det är nog troligt att den bildade ynglingen, han ms vara fattjia eller vik alkall Fnna an vasa