Göteborgsposten – 28 november 1870, sida 1

— Jag är säker om att mamma har rätt, sade hon vid dessa tillfällen. Mina nerver äro begynnnelsen och slutet på det onda, och om jag kunde beherrska mina nerver skulle jag vara lika bra som jag någonsin varit. Jag undrar ej på att tanken på mina symptomer gör mamma nästan förargad. Hon har varit van att ha alla slags symptomer för sig sjelf, och det måste synas henne litet impertinent att jag imiterar dem. Jag har nu beslutat att kufva mina nerver och det onda skall aldrig komma tillbaka mera. — Min bästa Charlotte, du kan kufva dem om du blott försöker, sade Diana, som emellanåt bedrog slg sjelf med att hennes väninnas onda hörde mera till själen än till kroppen. Jag tror att ditt enformiga lif är orsaken till din förändrade helsa; du behöfver ombyta vistelseort. — Ombyta vistelseort då jag har dig och Valentine! Nej, Di. Det skulle visserligen vara vackert att se scenen förändrad då och då; att än se Alpernas bergstoppar, än söderus vingårdar och än de ryska stepperna eller ungerska skogarne. Men jag är lycklig hos dig, min vän, och jag är lycklig hos Valentine. Stackars Valentine! — Hvarför beklagar du honom på detta sätt? frågade Diana bleknande. — Emedan — emedan vi ha gjort upp ett så lyckligt lif tillsammans, och — — Deri ligger väl ingenting att sörja öfver? — Jo — om det ändock skulle hända, att vi måste skiljas och han finge vandra sin bana ensam, skulle verlden synas bra enslig och sorglig för honom.