Göteborgsposten – 26 november 1870, sida 2

JR JV 49 82 11444142 L1 447 7p1 engelsk-fransk sjö. Från och med i dag har Ryssland åter sin rätt att ega en flotta i Svarta Hatvet! Petersburgerbörsen blef öfver Gotschakoffs note alldeles förskräckt, och alla papper follo. Akademie-Zeitung söker lugna den, sägande, att saken icke skulle framkalla något krig, emedan makterna nog skola vakta sig för att komma ihop med Ryssland. Paris och parisarne. (Ur Spectator.) Tidningskorrespondenter kunna visserligen tröttna dervid och tidningsläsare blifva otåliga öfver det länge uppskjutna utfallet; den nyare historien innehåller ingen tilldragelse jemförlig med belägringen af Paris. Vi äro alla förargade öfver panrisisk fåtänga och blygas öfver parisisk stortalighet; men när allt kommer omkring, närmar sig det bålstora talet om Åvår sublima hållning och verldens ögon och -mensklighetens vördnad icke i så ringa grad sanningen. Verlden betraktar verkligen Paris med många tankar, och med olika tankar; men i de flesta förmärkes en känsla af tilltagande aktning. Spartanska diplomater beskrefvo förmodligen Athen på samma sätt, som Bismarck nyligen säges hafva beskrifvit Paris, såsom ett därhus fullt at markattor, såsom folk de der icke kunna lefva under ordnade förhållanden; men trots allt detta har verlden icke kunnat förgäta dårhuset, eller detta pratande slägte af brådmogna parisare — deras antal öfversteg aldrig 30,0C0 — som frälste den unga civilisationen från den asiatiska öfversvämningen och skänkte verlden det mesta af hvad den nu värderar. Vi höra mycket om preussarnes organisationsförmåga och utan tvifvel förtjenar den ett allvarligt studium; men finnes det ej ätven Åorganisationsförmåga hos dessa parisare, hvilka, i saknad af tid, öfning och ledare, bilda armeer af bönder, arbetare och dagdritvare från boulevarderna, improvisera starka styrelser af hufvudstads-elementer — nedsmälta statyer till kammarladdningskanoner och uppträda mot en nation i vapen liksom vore de sjelfva en nation; hvilka, liksom genom en instinkt, träffade den rätte mannen för att nyttiggöra deras resurser och derefter lyda honom såsom lagliga chefer sällan atlydas; hvilka, födda sybariter, veckor igenom lefva såsom ryska soldater, emedan deras anförare säger dem att han har en plan; hvilka, ehuru fiender till hvarje arbete, dock arbeta på befästningarne likt jernvägsarbetare, ehuru fiender till allt tvång, dock öfva sig som rekryter, och, ehuru nervöst lättrörda som flickor, med lugn och tålamod afvakta en jordbafningDet är icke tidningsskribenter, utan stora tyska generaler, som säga att Paris har blifvit ett betästadt läger, hvilket endast kan betvingas genom hunger; som tveka att bombardera detsamma i ovissheten om att blitva segrare; som kasta blicken än åt ett än åt ett annat håll och börja hysa tvitvel, huruvida icke nela företaget är ett kolossalt misstag. Dessa herrar från gatan, dessa skådespelare från en mindre teater utan bestämdt engagement, såsom den bittra samla damen i Cassel kallade dem, dessa trashankar och markattor hafva så organiserat en stad innehåliande en och en half million qvinnor och barn, så provianterat den, så kontrollerat den, så nyttjat den i ordet nyttjas högsta mening, att de fått de tyska generalerna att stanna och ingifvit dem tvifvel, hururida verkligen deras piskor tagit djupt nog i skinnet för att stadfästa ett fullständigt välde — en sak, som väl förtjenar något erkännande. Paris slappa moral, lättsinne och begifvenhet på nöjen ha ganska litet att skaffa med sjeltva förmågan att slås — allvar var icke den starka sidan hos det folk, som tillbakaslog Xerxes, eller moral det speciella attributet hos det folk, som besegrade verlden, ehuru det fostrat Horatier — men för så vidt som dessa fel hafva något inflytande, öka de endast det märkvärdiga uti att de i moralen slappa, lättsinniga och på nöjen begifna kunna inom sig bära så mycket annat, som de allvarsammaste, de mest fordringsfulla och sysselsatta måste erkänna såsom stort. Hvad kunde vi stadiga, lugna och tystlåtna engelsmän hafva under samma omständigheter gjort, som dessa flyktiga, slamrande, dansande parisare icke hatva gjort? Autag, att England besegrats, dess konstitution tillintetgjorts, och att London plötsligt beslutat sig för att rådda England; att London hade utan bistånd, ledning eller sympati utifrån bildat en regering, förklarat sig för ett läger, beslutat sig utgöra en arme, öfvergifvit alla göromål utom kriget, uppdragit till mr Goschen att betrakta alla London-boar säsom fattighjon och föda dem efter samma grunder som sådane, satt sir J. Whitworth att göra kanoner af klockor, exercerat åtta timmar om dagen och slutligen tagat emot inkraktaren såsom en mäktig arm — skulle vi eller skulle vi icke anse denna episod i Londons historia värd att i minnet gömmas och att veundras? Och hvarför skulle den vara värd högre beröm derföre att London icke skulle behöft undertrycka ett begär efter nöjen, en vana att spatsera omkring eller en törst etter uppståndelse och oro? Säkerligen måste en ny födelse, vare sig i moraliskt eller intellektuelt häuseende, icke stå i omvandt förhållande till djupet af den afgrund, hvarifran den nya menniskan lösryckt sitt lit. Oss förekommer, vi erkänna det, skådespelet af denna glada, lysande, frivola stad, med nöje till mål, absiunth till stimulus, penningars förtjenande till sysselsättning, Napoleon till he:rskare, About till predikant och Figaro till evangehum, resande sig på en gång som ett stort läger at soldater och ingeniörer, med sinamarkattor törvandlade till män vid kanonernas dån — såsom det utan all jemförelse mest förhoppningsfulla fenomen, som vår tid bevittnat, lika förhoppningstullt åtminstone som det, då praktiska yankees marscherade i millioner ut i krig på det icke en stor och drömlik tanke, hvilken skänkte lyftning åt deras lif, skulle gå förlorad. Autag det värsta, som sagts om Paris, vore sannt — och engelsmännen beuraga sig då de tro att Mabille är en sann parisisk mikrokosm — och att Magdalena likväl kämpade på det att det främmande tortrycket måtte taga ett slut, vore icke detta värdt något bättre än förakt? Vi hafva trån början erkänt, tullkomligt uppriktigt, tyskarnes ethiska öfverlägsenhet; men vi kunna, vi erkänna det, icke värja oss emot en känsla af förundran och otålighet ötver engelska nationens motsträfvighet att erkänna hjeltemod hos det folk, som, med freden i dess egen hand, tred utan någon synlig uppoffring af Åcomfsort-, besluta sig för att uthärda allt och just det som för dess temperament är det mest pröfvande än att svika landsmän, som litat på dem för hjelp. Det sades just före krigets utbrott att Paris skulle underkasta sig hvad som helst hellre än att försaka is och tryffel, och det bittra epigrammet innehöll på sätt och vis sanning. Så mycket större är den impuls som gjort vällustingen till en Spartan. Om Paris strider intill döden och segrar, så skall allt detta erkännas, men sannt törblitver det alltid, antingen det segrar eller icke, tillochmed om den väckta Magdalena dör af svält och hårda slag. — Naturligtvis kan det gå som förut, Loirearmn kan blifva uppslukad, Trochus utfall kan misslyckas, Manteuffel kan krossa Bourbaki, Paris kan gitva sig och Gambetta fly; men intet af detta har ännu timat, och när så händer, då skall kriget endast börja på nytt, ty fransmännen hafva nu öfverskridit den vunkt, då underkastelse skulle skänka dem ens en