mA D draget af 1856. I afseende på den ryska frågan telegrateras under d. 21 d:s från London, att stämningen der nu är något lugnare, emedan man antager, att Ryssland skall visa sig tillmötesgående för ernående af en fredlig lösning at frågan. Pressens passionerade språk har blifvit aflöst af betraktelser öfver möjligheten a! en diplomatisk öfverenskommelse. Och derpå skulle Ryssland verkligen ingå! Times vidhåller dock, att England är, hvad Turkiet beträffar, bundet vid att upprätthålla pariserfördraget. Daily News hoppas en fredlig lösning genom en formlig revision af fördra get, men betonar, att Ryssland icke kan egenmäktigt frisäga sig ifrån densamma. Stan dard anser en konferens eller kongress omöjig och för det närvarande opraktisk. Tidningen tror äfven, att ett krig kan undvikas utan ev kongress, enär Ryssland neppeligen skall göra något anfall. Denna skenbarligen saktmodiga ton har väl till en del framkallats af den amerikanska pressens hållning: den sympatiserar med Ryssland — ett nytt bevis på det olyckiiga i Englands politik att skilja sig ifrån alliansen med Frankrike. Newyorker IIerald säger, att England måste straxt gifva efter eller vara förberedt på krig, emedan England redan står illa anskrifvet bäde hos Frankrike, Preussen och Amerika. Tribune och Worldtro, att eftergifvenhet från Englands sida mo: Ryssland skall för det förra vara förlusten a! allt framtida inflytande och dess moraliska vigt, men att dess allierades svaghet dock skall tvinga det till att inskränka sig till protester och diplomatiska demonstrationer. I Österrike ser man med någon känsla af oro, kanske harm Englands mot Ryssland visade undfallenhet. Neue fieie Presse kallar lord Granvilles (af oss meddelade) svars depesch: ett bedröfligt stycke modern diplo mati, som är alldeles saftoch kraftlöst. Detta engelska svar är ej någon protest och icke något råttsförsvar, utan ett formligt tiggarebref till Ryssland om att icke störa treden, emedan man ju skattar sig ofantligt glad ötver att få diskutera med det om, huruvida man skulle kunna stöpa om pariserfördraget så, att czaren upplör att i vissa af dess be stämmelser se en förnedring och förödmjukelse för Ryssland. Bladet tillägger : Man berättar, att furst Gortschakoff lugnt åhörde den Granvilleska skrifvelsens uppläsande af Englands representant, Sir Buchanan, samt derefter svarade iskallt och stolt, att han beklagade sig skola hos England stöta på så allvarsamma betänkligheter, men måste dock förklara, att H. M. kejsarens af Ryssland beslut var oåterkalleligt, d. v. s. att Ryssland icke skulle låta sig rubbas från sin åsigt att anse neutraliseringen af Svarta Hafvet upphafd, äfven om det goda förståndet med England skulle komma att rubbas. Sakernas ställning är för närvarande denna: Ryssland kan för ögonblicket ingenting göra; faktiskt består Svarta Hafvets neutralitet, tills Ryssland byggt en flotta och fästningar. Då dessa väl en gång äro der, skall man spörja sig sjelf, huruvida man ändock icke skall låta Ryssland vara eller om man skall tillintetgöra dessa kränkningar af pariserfordraget. Att på det förfärligaste betunga framtiden, för att komma ifrån ögonblickets svårigheter — det år således det stora problemets lösning. Under det att den öfrerensstämmande förklaringen af makterna att de i Rysslands tillvägagående se en hotelse mot den allmänna säkerheten och ett olidligt våldförsök mot freden, möjligen skulle varit tillräcklig, för att tvinga petersburgerkabinettet att gifva med sig och lemna pariserfördraget orördt, låter man Ryssland behålla fria händer och fastställer för en kommande dag på vist sätt timmen, då kriget skall komma till utbrott. Detta är diplomaternas djupa vishet i våra dagar. Inför sådant politiskt skoflickeri blir det likväl begripligt, att det här och der kan finnas personer, som i grefve Bismarck se en fenominal statsmannastorhet.