Göteborgsposten – 25 november 1870, sida 2

matt ibland, och då och då har en plötslig yrsel kommit öfver mig. Det är ej af ringaste betydenhet och försvinner mycket hastigt. Ibland fornimmer jag ett slags dåsighet, som knappt är obehaglig, endast besynneriig. Alltsammans har ju ingenting annat att betyda än att jag är nervös ? — Du måste ha förändring af luft, sade Diana beslutsumt, och förändring i omgifningen. Ja, utan tvifvel är du nervös. Du har hallits nästan som en fånge i detta hus genom mr Sheldons pedantiska noggrannhet. Du saknar våra helsosamma morgonpromenader i parken, tror jag. Om du skulle resa till Yorkshire, till diva vänner i Newhall, hvad skulle du tycka om en sådan förändring? — Ja, jag skulle gerna vilja se tant Dorothea och onkel Joe, men — — Men hvad? — Jag skulle ändock knappt vilja vara på Newhall utan att Valentine vore med. Stackars tant Dorothes, stackars onkel Joe! De vägde som fjädrar i vågskälen mot den unge man som deras niece ej kännt i tolf månader! Ingenting mera tlef yttradt om Charlottes sjukdom; Diana var tör klok för att oroa sin väninna genom att uttrycka några farhågor. Hon antog en glädtig ton och gaf samtalet en annan riktning. Medan Dianas bekymmer öfver sin väninnas helsa ännu var en helt ny kansla, kallades hon plötsligt ännu en gång till sin far för att gifva honom vård. Och denna gång var kapten Pogets sjukdom något mer än gikt. Det