het, som någon systers kärlek. Äfven det företräde Valentine gifvit hennes lyckliga rival hade ej förminskat Dianas tillgifvenhet för sin väninna och välgörarinna. Hon hade varit svartsjuk; men äfven under det denna svartsjuka var som mest bitter hade ej hennes tillgifvenhet rubbats. Miss Paget var mycket tyst under hemfärden. Hon förstod nu den förändring hos hennes väninna, som tills nu förorsakat henne en sådan undran. Det var bristande fysisk styrka som beröfvat Charlottes småleende dess glädtighet, hennes skratt dess muntra klang. Det var fysisk svaghet som gjort henne så likgiltig för hvad som förr uppväckt hennes ungdomliga entusiasm. Upptäckten var mycket pinsam. — Flickor, lika vackra och älskvärda som hon är, ha aftynat och vissnat bort just då man tyckte dem vara som vackrast och lyckligast, tänkte hon under det hon gaf akt på Charlotte och i dag för första gången märkte att kinden förlorat sin rundning. Men i sådana fall har vänskapen ingenting annat att göra än vaka och vänta. Denna afton, under det samtal i Charlottes sofkammare som blifvit en qvällvana hos de båda flickorna, erfor Diana af sin väninna ella symptomerna af det illamående hvaraf hon under de sista veckorna lidit. — Se ej så orolig ut, bästa Di, sade hon glädtigt; det är verkligen ingenting värdt att tala om, och jag visste att om jag yppade mitt illamående, skulle du och mamma börja taga illa vid er. Jag har kännt mig litet svag och