Göteborgsposten – 23 november 1870, sida 2

genom besittningen af Vogeserna och en del af Lothringen. Jag vill lemna som ett testamente åt mina barn, skrifver en ung officer till sin syster, som vårdar hans moderlösa söner, Åatt aldrig tro mig ha ro, förrän det land, som man vill taga ifrån oss, blir återstäldt. Detta kan vara lidelsefulla ord för ögonblicket. Men gränsstrider och gränsfrågor lefva länge. Hafvet bortsköljde en god del af den bittra nämning, som efter 1815 rådde mellan England och Frankrike. Men antag att vi åter besatt Calais? Tyskland kan befästa sin gräns, men om Frankrike icke upphör att vara en nation om mer än 30 millioner af ett mycket krigiskt folk, så skola fästningarne icke betrygga freden. Skall väl Belgien utgöra ett verkligt stängsel för franska anfall, om franska armåen är i ordning för att göra dem och Tyskland af någon orsak befinner sig i brydsamma omständigheter? Det är detta hat, som också skall omojliggöra hvarje fredsförsök, förrän en af de båda perterna kommit till sitt tragiska mål. De massor af vapen och krigsmateriel, som nu ständigt anlända till de franska kusterna från England och Amerika, skola sätta fransmännen i tillfälle att för sin del fullfölja detta ohyggliga krig. Ett nytt bevis på hatet hos fransmännen är, att, i likhet med hvad som skedde i Laon efter denna fästnings uppgifvande, nu äfven vid Metz ammunitionsmagasinet i Fort Plap peville sprungit i luften, hvarvid många menniskor sårats och dödats. Då tornet i Laon sprang i luften, beskyllades kommendanten der för förräderi af tyskarne. Man har sedan måst frikänna honom derifrån. Man yttrar sig också nu försigtigare och förklarar orsaken vara okänd. Med vanlig fiffighet, der det gäller att begagna de tillfälliga fördelar, som kunna erbjuda sig, söker emellertid Bismarck att nyttja fransmännens ursinniga förbittring som ett ytterligare skäl för nödvändigheten af att sammannita de tyska staterna till ett nytt Tyska Förbundet. Hessen, Baden och Wirtemberg hafva genom sina ministrar i Versailles undertecknatiden uya förbundsförsattningen. Baiern, som hittills gjort motstånd, skall nu äfven hafva gifvit med sig, i det att en kompromiss lär vara på tapeten, enligt hvilken kooungen af Baiern uppgifver sin rätt att vara särskilt diplomatiskt representerad vid främmande hof, men får bibehålla sin hittillsvarande sjelfständiga ställning till armåen, hvilken således ej blir ställd direkte under Preussen. Konungen af Baiern väntas tillochmed oförtöfvadt till Versailles, hvarest de tyska furstarne nu börja hvimla om hvarandra som gräshoppor, ätföljda af dryga sviter. Emellertid har detta rykte om Baierns eftergilvenhet så ofta anförts, men åter vederlagts, att bekräftelse derå torde böra afvaktas. Sjelfva wienertidn. Neue freie Presee, hvilken alltid talat så varmt om Tysklands enande, men ett enande ull frihet, ej tll militärism, utstöter en djup suck vid tanken på, att denna enhet, som nu synes vara så nära, skall komma att bli blott ett vapen i Rysslands hand. Vi vilja återgifva en del af dess räsonnemang, desto beldre som det är ett ord för dagen och ätven ett allvarsord till alla dersa ideologer, hvilka äfven i andra länder drömma om, att Tysklands enhet skall bli ett a! den europeiska civilisationens bålverk mot ho: derna ifrån östern. Tidn. säger: Den fransk-tyska frågan har bragt en annan, ännu ödesdigrare till verlden, neml. den orientaliska. Frankrike är slaget och förödmjukadt, man känner i alla leder, att kraftfaktorn Frankrike bortfallit, att vår verldsdels statistiska förhållanden störts, att bördan är stor, mycket stor. Det var Frankrike, som i förening med England tog genom Krimkriget den ryska maran från det europeiska bröstet. Den lefvande menskligheten märkte det på sin friare andedrägt. Vi se nu följderna af, att den franska nationen brutits i ett dåraktigt äfventyr (2) och nu felas i räkningen, då Rysslands asiatiska makt höjer sig hotande. . Och denna makt hotar oss, Österrike, i första rummet. I en sådan belägenhet se vi hän mot det föryngrade Tyskland, om hvilket man förutsade oss, att det skall vara oss ett stöd vid bibehållandet af vår maktställning i öster, mäktigare än den echimeriska enhet, i hvilken vi lefde med Tyskland. Nåräl, vi ha ej stört Tysklands verkliga enhet, vi ha lärt att resignera, vi ha förlagt vår tyngdpunkt met öster, trogna grefve Bismarcks recept, vi ha afhållit ess Åfrån oådel intrassling med arfsfienden. Hrad nu? Ryssland har åt sig valt ögonblicket att äfven i öster beröfva oss vår maktställning. Preussen skulle stå verksamt på vår sida. Vi begära det ej, vi vänta det icke. Sedan mobiliseringen 1859 har prinsregenten blifvit Wilhelm I Men vi skulle vilja ha visshet om, att den nordtyske förbundskansleren icke äfven gynnar de ryska inkräktninesplanerna. Knappast hade Frankrike och Österrike något närmat sig efter det italienska kriget, förr än redan en sammankomst egde rum i Breslau mellan Wilhelm och Alexander II. På denna följde många, intima och städse nya utbyten af artigheter ända tills sista dagarne, då den ryska fältmarskalksvärdigheten förlänades åt kronprinsen af Preussen och prins Friedrich Carl. Så oroväckande denna förtrolighet än syntes för oss, har man likväl från välmenande sida städse hänvisat oss på den germaniska och den slaviska principens nationala motsatser och velat framhålla, att detta blott är en tvungen enighet, att Preussen är grundligt mätt på de förödmjukelser, som Ryssland i gränsspärrningsfrägan pålagt det under hungersnöden i Ostpreussen, att man skall upp2 froaäasttan a taga eS. Pr —